Både bra och dålig konspirationsthriller

FILMEN

Det största problemet med att se äldre svenska deckarhistorier nu är att det är lite svårt att acceptera bristerna och i stället mest irritera sig på dem. "Läckan" visades i fyra timslånga delar i mars 1994, vilket är fem år efter "Den svarta cirkeln" och delar lite av de brister jag upptäckte i den. Man har sneglat en hel del på amerikanska deckare och det är lite si så där med trovärdigheten. Visst, man kan vifta bort det som de enkla knep de är och försvara sig med att serien ändå har 16 år på nacken, men samtidigt är det svårt att bara blunda och tänka på något annat.

Dock har "Läckan" många positiva aspekter också, vilket jag kommer att återkomma till.

När serien börjar gestaltas huvudpersonen Sune Bergström (Anders Ahlbom) som rena karikatyren på "den svåra polisen", lyft från vilken amerikansk deckare som helst. Han är rätt ut sagt en alkoholist och kedjerökare med ett trassligt privatliv (skild från frun Lena (Tone Helly-Hansen) med en gemensam son) och just nu nedgraderad till en skrivbordstjänst hos kriminalpolisen. Det är ingen hemlighet att han super som ett svin, men ändå får han jobba kvar. Inte så trovärdigt.

När han kommer till jobbet en dag är alla andra poliser upptagna så han får tillfälligt lämna skrivbordet och kolla upp ett självmord. Finansdepartementssekreteraren Per Jonsson (Pontus Gustafsson) har delats på mitten av ett tunnelbanetåg. Obducenten har dock hittat märkligheter på liket som indikerar att det handlar om ett mord förklätt till självmord. Sune får gräva vidare samtidigt som hans chef och kollegor säger till på skarpen angående spritkonsumtionen, vilket dock inte hindrar Sune från att fortsätta supa om än i mindre skala.

En journalist dyker upp (Marika Lagercrantz) som nystat i ett ekobrott med den svåråtkomliga finansmannen Erik Stavre (Ove Tjernberg) i spetsen och menar att det finns en koppling mellan Stavre och Jonsson. Beviset på denna kan finnas i Jonssons lösenordsskyddade dator som Sune sitter på. Det ska dock visa sig vara allt mer komplicerat och omfattande än vad de från början tror, och kopplingarna klättrar uppåt i den politiska hierarkin.

Å ena sidan har "Läckan" gott om inslag som känns larviga idag. Mystiska möten med skummisar, märkliga flashbacksekvenser och inte helt trovärdiga gestaltningar av både polis- och tidningsarbete. Å andra sidan utvecklar sig storyn åt ett väldigt spännande håll och Sunes påklistrade alkoholism blir ett karaktärsdrag som leder någonstans i berättelsen. Utredningen blir efter att Jonssons familj brutalt mördats en personlig drivkraft för Sune, dels för att han känner sig skyldig och dels för att det fanns barn i hans egen sons ålder bland de döda.

Karikatyrer, trovärdighetsproblem och andra brister åsido - "Läckan" är inte så dum när det kommer till kritan. Lite originell på sitt sätt och på ett annat sätt en ganska intressant dokumentation av ett Sverige som inte finns längre och ett sätt att skriva deckare som inte heller finns längre.

EXTRAMATERIALET

Inget.

TRE SAKER

1. Serien baserades på en bok av Karl G Sjödin och Klas Eklund. Söker jag på namnen finner jag att Sjödin skrivit fler böcker om Sune Bergström och att Eklund skrivit en massa ekonomiböcker. Vem som stod för vad i samarbetet är ganska självklart.

2. Anders Ahlbom och Marika Lagercrantz krediteras för sina insatser i "Millennium"-filmerna på omslaget.

3. TV-serien lanserades internationellt som en nedklippt tv-film under namnet "The Big Leak".

Blogg | Arkiv

ANDERS JAKOBSON (2010-07-19)