Terroristattacker i 80-talets Sverige
FILMENDet är lite lustigt att man bara behöver kliva tillbaka 20 år i tiden för att hamna i en annan värld. Eller så är det inte lustigt alls utan blott ett tecken på att man blivit gammal och nostalgisk. Hur som helst - 1989 pratade folk i telefon i telefonkiosker, folk rökte vid sitt skrivbord på kontoret och journalister gjorde research på microfilm. Begrepp som mobilladdare, GI-alternativ och porrsurfning fanns inte på kartan.
Men terrorism fanns. När vi kommer in i historien har Stockholm skakats av ett antal bilbomber och både en kyrka och Centralstationen har sprängts. Mitt i kaoset finner vi journalisten Johan Nordenskiöld (Stefan Sauk) som har ett vänsterförflutet han ständigt påminns om. När Johan söker upp sin gamla kompis, den radikala Tom Schauberg (Lars Väringer) - en av de som misstänks för dåden - får han veta att Sverige inte längre är intressant för utländska aktörer, och de enda som kan ha intresse för Sverige är svenskarna.
Med detta som katalysator börjar Johan gräva vidare i ett spår en äldre kollega jobbade på tills han hastigt och lustigt avslutade arbetet, och ramlar in i en märklig komplott som snabbt blir farlig för hans liv.
Som tonåring såg jag den här fem timmar långa miniserien när den gick och tyckte den var ruggigt bra då. Nu tycker jag fortfarande att den är bra, men mitt lite mer vuxna jag knorrar lite åt vissa inslag som känns hopplöst passé. Till exempel är det ett antal hemliga möten i mörka gränder mitt i natten som känns amerikansk 80-talsdeckare så det räcker och blir över. Dessutom knorrar jag på mig - efter ca 10 år som anställd på en dagstidning - åt hur det journalistiska yrket framställs. Johan tummar på reglerna ordentligt och gör regelrätta inbrott, anlitar en datahacker, slänger några tusenlappar till en "källa" som fixar ritningar och mekaniska maniker och så vidare. Det funkar tyvärr inte så i den vanliga världen och dessutom går det väldigt enkelt för honom i sitt arbete. Några telefonsamtal och lyckosamma tips och han har all information på studs.
Det finns även ett par logiska luckor i historien, eller ska jag säga instabil konsekvens. Mannen som utför bombdåden, Kostner, spelas iskallt av Lars-Erik Berenett och inledningsvis är han en riktig skummis som bor i en spartansk lägenhet och kommunicerar med sin beställare genom att denne ringer upp från sin biltelefon till en telefonkiosk. Lite senare får vi se Kostner på sin verkliga arbetsplats där han helt öppet tar emot samtal från beställaren, och ännu senare ringer Kostner hem till beställaren... Så mycket för hemlighetsmakeriet.
Men jag gillar ändå tv-serien. Det är gott om klassiska svenska skådespelare i serien; den alltid lika härliga Ernst Günther spelar stressad och bullrig redaktionschef, Allan Svensson är allmänreportern De Witt som har ett horn i sidan på Johan, speciellt efter att Johan stulit hans flickvän Eva (Liv Osa) och syltat in henne i historien, och många fler.
Skådespelet är överlag bra. Vissa dialoger blir lite stela och styltiga, men för det mesta är det helt okej. Det är som sagt rutinerade skådespelare vi har att göra med. Stefan Sauk hade gjort ett par hårdingroller tidigare men var som mest känd för sina skeva karaktärer i "Lorry". Tyvärr har hans karriär på film och tv inte varit så speciellt givande på senare år och efter den märkliga programledarrollen i "Riket" (inte att koppla ihop med Lars von Triers suveräna tv-serie).
Titelns "svarta cirkel" dyker upp först i det sista avsnittet och leder till en väldigt rafflande final som dessvärre lånat alla sina inslag från "Flykten från New York". Lite snopet. Men strunt i det - såg man "Den svarta cirkeln" när den gick så kan man säkert få samma nostalgiska kick som jag nu fått, men man får också vara beredd på att den inte alls är lika bra som den var då.
Men terrorism fanns. När vi kommer in i historien har Stockholm skakats av ett antal bilbomber och både en kyrka och Centralstationen har sprängts. Mitt i kaoset finner vi journalisten Johan Nordenskiöld (Stefan Sauk) som har ett vänsterförflutet han ständigt påminns om. När Johan söker upp sin gamla kompis, den radikala Tom Schauberg (Lars Väringer) - en av de som misstänks för dåden - får han veta att Sverige inte längre är intressant för utländska aktörer, och de enda som kan ha intresse för Sverige är svenskarna.
Med detta som katalysator börjar Johan gräva vidare i ett spår en äldre kollega jobbade på tills han hastigt och lustigt avslutade arbetet, och ramlar in i en märklig komplott som snabbt blir farlig för hans liv.
Som tonåring såg jag den här fem timmar långa miniserien när den gick och tyckte den var ruggigt bra då. Nu tycker jag fortfarande att den är bra, men mitt lite mer vuxna jag knorrar lite åt vissa inslag som känns hopplöst passé. Till exempel är det ett antal hemliga möten i mörka gränder mitt i natten som känns amerikansk 80-talsdeckare så det räcker och blir över. Dessutom knorrar jag på mig - efter ca 10 år som anställd på en dagstidning - åt hur det journalistiska yrket framställs. Johan tummar på reglerna ordentligt och gör regelrätta inbrott, anlitar en datahacker, slänger några tusenlappar till en "källa" som fixar ritningar och mekaniska maniker och så vidare. Det funkar tyvärr inte så i den vanliga världen och dessutom går det väldigt enkelt för honom i sitt arbete. Några telefonsamtal och lyckosamma tips och han har all information på studs.
Det finns även ett par logiska luckor i historien, eller ska jag säga instabil konsekvens. Mannen som utför bombdåden, Kostner, spelas iskallt av Lars-Erik Berenett och inledningsvis är han en riktig skummis som bor i en spartansk lägenhet och kommunicerar med sin beställare genom att denne ringer upp från sin biltelefon till en telefonkiosk. Lite senare får vi se Kostner på sin verkliga arbetsplats där han helt öppet tar emot samtal från beställaren, och ännu senare ringer Kostner hem till beställaren... Så mycket för hemlighetsmakeriet.
Men jag gillar ändå tv-serien. Det är gott om klassiska svenska skådespelare i serien; den alltid lika härliga Ernst Günther spelar stressad och bullrig redaktionschef, Allan Svensson är allmänreportern De Witt som har ett horn i sidan på Johan, speciellt efter att Johan stulit hans flickvän Eva (Liv Osa) och syltat in henne i historien, och många fler.
Skådespelet är överlag bra. Vissa dialoger blir lite stela och styltiga, men för det mesta är det helt okej. Det är som sagt rutinerade skådespelare vi har att göra med. Stefan Sauk hade gjort ett par hårdingroller tidigare men var som mest känd för sina skeva karaktärer i "Lorry". Tyvärr har hans karriär på film och tv inte varit så speciellt givande på senare år och efter den märkliga programledarrollen i "Riket" (inte att koppla ihop med Lars von Triers suveräna tv-serie).
Titelns "svarta cirkel" dyker upp först i det sista avsnittet och leder till en väldigt rafflande final som dessvärre lånat alla sina inslag från "Flykten från New York". Lite snopet. Men strunt i det - såg man "Den svarta cirkeln" när den gick så kan man säkert få samma nostalgiska kick som jag nu fått, men man får också vara beredd på att den inte alls är lika bra som den var då.
EXTRAMATERIALET
Inget extramaterial på någon av de två utgåvorna. Serien kunde med fördel klumpats ihop på en skiva eller möjligen en dubbeldisk.
TRE SAKER
1. Mikael Håfström ("Ondskan", "1408") har varit regiassistent till "Den svarta cirkeln".
2. Datahackern, nämd ovan, spelas av Görel Crona i gothutstyrsel, inte alls olik Lisbeth Salander till sättet. Kanske såg Stieg Larsson "Den svarta cirkeln" 1989 och fick lite inspiration?
3. Jag såg "Flykten från New York" efter att jag hade sett "Den svarta cirkeln" då den visades på tv, och efter att finalen rullat var jag rent ut sagt upprörd på hur ofint de svenska manusförfattarna snott hela upplösningen.
2. Datahackern, nämd ovan, spelas av Görel Crona i gothutstyrsel, inte alls olik Lisbeth Salander till sättet. Kanske såg Stieg Larsson "Den svarta cirkeln" 1989 och fick lite inspiration?
3. Jag såg "Flykten från New York" efter att jag hade sett "Den svarta cirkeln" då den visades på tv, och efter att finalen rullat var jag rent ut sagt upprörd på hur ofint de svenska manusförfattarna snott hela upplösningen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Lars-Erik Berenett (7)
Lars-Erik Berenett (7)
