En kärleksfull hyllning till filmkonsten
FILMENDet är ju smått genialt alternativt riskabelt att göra en stumfilm i modern tid. Den senaste stumfilmen som gick upp på biograferna var Mel Brooks "Det våras för stumfilmen" (1976). Likheterna mellan "The Artist" och Brooks film är att båda filmerna handlar om stumfilm...
I "The Artist" möter vi George Valentin (Jean Dujardin), en superstjärna i stumfilmsvärlden 1927. Film efter film med George och hans väldresserade Jack Russell matas ut och blir storsuccéer. George är rik, känd och ett säkert kort för filmbolaget vars cigarrökande ägare Al Zimmer (John Goodman) gnuggar händerna åt framgångarna.
Av en ren slump stöter George på unga Peppy Miller (Bérénice Bejo), en dansare som vill söka lyckan i Hollywood. Han blir hennes väg in i branschen - under två år avancerar hon från små biroller till att bli en stjärna. Men branschen är på väg att förändras. Zimmer visar George ett testklipp i det nya spännande ljudfilmsformatet, men George bara skrattar åt det. Tyvärr blir det hans undergång, för när ljudfilmen slår igenom finns det ingen plats för George längre. Han hör till den gamla världen och bolaget vill satsa på nya fräscha ansikten, som Peppy.
George finansierar och filmar en egen film, men succén uteblir och efter börskraschen sinar kassan totalt. Hans fru lämnar honom, han får sälja alla sina ägodelar på auktion och lämnas ensam och förbrukad kvar, visserligen med sin skickliga hund vid sin sida. Lyckligtvis har Peppy inte glömt vem som lade grunden för hennes karriär...
Jag vet inte hur många riktiga stumfilmer jag sett i mitt liv. Förmodligen kan jag räkna dem på mina tio fingrar, och jag har ingen speciell kärlek för formatet, men "The Artist" är en i det närmaste perfekt film som griper tag i mig direkt från början och vägrar släppa taget. Filmen är gjord precis som de gamla stumfilmerna och ser ut som dem i sin högkontrastiga svartvita look. Att det inte är någon hörbar dialog är faktiskt inget man tänker på och i stället finner jag att jag koncentrerar mig mer på skådespeleriet än vad jag kanske gör när jag ser en vanlig film. Jean Dujardin är fantastisk. Jag har följt han i några år nu och han är så bra på att spela charmörer av den gamla skolan och han är således helt perfekt för rollen.
Dujardin och manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius har samarbetat i ett par filmer nu och gjort historier i både en specifik tid och i en specifik stil. Med sina filmer om "Agent 117" har de avhandlat 50- och 60-talets komiska spionfilmer och nu gör det de här med samma elegans men med en betydligt mer allvarlig botten. Det är ingen parodi på något vis utan en kärleksfull hyllning.
"The Artist" kommer inte att vara startskottet för en ny stumfilmsvåg men det känns ändå väldigt viktigt att filmen gjordes nu och gav ett modernt perspektiv på en tid och en stil som inte finns längre. Det skulle inte gå att berätta moderna historier med överdrivet agerande och ingen dialog, men det går att berätta en gammal historia på ett gammalt sätt, men med ett modernt tankesätt där helt nya krav ställs på skådespelarna när de ska förmedla känslor utan ord.
Med andra ord har "The Artist" gjort mer för skådespelarkonsten och filmskapandet på dryga 90 minuter än vad oändligt många "Transformers"-filmer kommer att göra.
I "The Artist" möter vi George Valentin (Jean Dujardin), en superstjärna i stumfilmsvärlden 1927. Film efter film med George och hans väldresserade Jack Russell matas ut och blir storsuccéer. George är rik, känd och ett säkert kort för filmbolaget vars cigarrökande ägare Al Zimmer (John Goodman) gnuggar händerna åt framgångarna.
Av en ren slump stöter George på unga Peppy Miller (Bérénice Bejo), en dansare som vill söka lyckan i Hollywood. Han blir hennes väg in i branschen - under två år avancerar hon från små biroller till att bli en stjärna. Men branschen är på väg att förändras. Zimmer visar George ett testklipp i det nya spännande ljudfilmsformatet, men George bara skrattar åt det. Tyvärr blir det hans undergång, för när ljudfilmen slår igenom finns det ingen plats för George längre. Han hör till den gamla världen och bolaget vill satsa på nya fräscha ansikten, som Peppy.
George finansierar och filmar en egen film, men succén uteblir och efter börskraschen sinar kassan totalt. Hans fru lämnar honom, han får sälja alla sina ägodelar på auktion och lämnas ensam och förbrukad kvar, visserligen med sin skickliga hund vid sin sida. Lyckligtvis har Peppy inte glömt vem som lade grunden för hennes karriär...
Jag vet inte hur många riktiga stumfilmer jag sett i mitt liv. Förmodligen kan jag räkna dem på mina tio fingrar, och jag har ingen speciell kärlek för formatet, men "The Artist" är en i det närmaste perfekt film som griper tag i mig direkt från början och vägrar släppa taget. Filmen är gjord precis som de gamla stumfilmerna och ser ut som dem i sin högkontrastiga svartvita look. Att det inte är någon hörbar dialog är faktiskt inget man tänker på och i stället finner jag att jag koncentrerar mig mer på skådespeleriet än vad jag kanske gör när jag ser en vanlig film. Jean Dujardin är fantastisk. Jag har följt han i några år nu och han är så bra på att spela charmörer av den gamla skolan och han är således helt perfekt för rollen.
Dujardin och manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius har samarbetat i ett par filmer nu och gjort historier i både en specifik tid och i en specifik stil. Med sina filmer om "Agent 117" har de avhandlat 50- och 60-talets komiska spionfilmer och nu gör det de här med samma elegans men med en betydligt mer allvarlig botten. Det är ingen parodi på något vis utan en kärleksfull hyllning.
"The Artist" kommer inte att vara startskottet för en ny stumfilmsvåg men det känns ändå väldigt viktigt att filmen gjordes nu och gav ett modernt perspektiv på en tid och en stil som inte finns längre. Det skulle inte gå att berätta moderna historier med överdrivet agerande och ingen dialog, men det går att berätta en gammal historia på ett gammalt sätt, men med ett modernt tankesätt där helt nya krav ställs på skådespelarna när de ska förmedla känslor utan ord.
Med andra ord har "The Artist" gjort mer för skådespelarkonsten och filmskapandet på dryga 90 minuter än vad oändligt många "Transformers"-filmer kommer att göra.
EXTRAMATERIALET
Filmens tre bakomfilmer, varav en är fyra-delad är irriterande nog väldigt repetitiva där massor av material återanvänds från den ena till den andra. Jag har aldrig förstått varför man gör så. Har man gjort bakomfilmerna för olika ändamål och inte för att de ska samlas som extramaterial på en DVD? Den frågan får aldrig sitt svar.
Det finns dock intressant information här om det mesta, men upprepningarna gör att jag mest blir trött av dem.
Det finns också en handfull bloopers att titta på.
Det finns dock intressant information här om det mesta, men upprepningarna gör att jag mest blir trött av dem.
Det finns också en handfull bloopers att titta på.
TRE SAKER
1. I två scener slutar filmen att vara en stumfilm, där den första - en mardrömsscen - är oerhört effektiv och använder sig av just ljud som drivande berättarkraft. Ett sätt att tänja på formatet.
2. Det blev en otrolig succé på de stora prisgalorna - tre Golden Globes och fem Oscars för filmen. Mycket välförtjänt.
3. Lika så regnade toppbetygen över filmen. Utgåvan har ett fodral vars baksida är täckt av svenska betygikoner och jag räknar till inte mindre än åtta utdelningar av det högsta betyget.
2. Det blev en otrolig succé på de stora prisgalorna - tre Golden Globes och fem Oscars för filmen. Mycket välförtjänt.
3. Lika så regnade toppbetygen över filmen. Utgåvan har ett fodral vars baksida är täckt av svenska betygikoner och jag räknar till inte mindre än åtta utdelningar av det högsta betyget.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jean Dujardin (5)
Jean Dujardin (5)
