Wiig imponerar som nollställd grå mus
FILMENKristin Wiig känner vi först och främst från otaliga komedifilmer. Hon kan dels spela lite quirky och dels högljudd och vräkig, men inte så att det blir gapigt eller med alldeles för stora gester. Något av det är det inte tal om när Nobelprisvinnaren Alice Munros novell "Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage" filmas under det förkortade namnet "Hateship Loveship". Wiig spelar en karaktär som i det närmaste är totalt nollställd, där det utvändigt inte finns utrymme för några känslor alls. En riktigt grå mus som håller sig sysselsatt och inte är i vägen eller frånvarande.
Hon spelar Johanna Parry, en sorts hemsamarit som flyttar in hos folk och hjälper till med det som behövs. Under en längre tid har hon jobbat hos en gammal dam, men nu har damen gått vidare och även Johanna går vidare till nästa uppdrag. Hon tar sitt lilla pick och pack och flyttar in i ett hus där en morfar (Nick Nolte) lever med sitt tonårsbarnbarn Sabitha (Hailee Steinfeld). Sabithas pappa Ken (Guy Pearce) finns också med i bilden, men är inte önskvärd i huset. Han är en notorisk missbrukande strulputte som är skyldig till att mamman/morfaderns dotter dog i en bilolycka.
Han hävdar att hans liv är på väg att vända. Han har köpt ett motell billigt och ska rusta det och få igång en verksamhet. Allt som behövs är lite pengar, men den rika svärfadern - Nick Noltes karaktär alltså - vill inte hjälpa till. Ken finner sig i detta och lämnar familjen, nöjd med att Johanna finns där, något han uttrycker i ett brev hon får. När hon svarar på det ser Sabitha och hennes kompis en chans till att spela ett spratt och börjar svara å Kens vägnar. Någonting händer under brevväxlingen och Johanna tar ett riktigt livsbeslut och lämnar allt för att satsa på Ken - men han blir förstås förvånad när hon väl står där på motellet för han är inte delaktig i den relation som vuxit fram.
Berättad på ett annat sätt hade "Hateship Loveship" kanske varit en hejdlös och tokig komedi, men här är den ett långsamt drama med en stabil verklighetsförankring. Inga överdrifter eller dramatiska grepp utan en skildring av några människor som utan tvekan kunde ha funnits i verkligheten. Jag tycker ofta att det händer något när uppenbara komediskådespelare gör allvarliga roller. I det här fallet handlar det om Wiigs sätt att hålla tillbaka så att minsta gest blir betydelsefull. En antydan till ett leende säger mer om Johanna än man kan tro.
Samtidigt lurar den tillskruvade karaktären mig. Jag vet inte var storyn ska ta vägen och sitter nästan på helspänn beredd på att det oväntade och det tragiskt dramatiska ska ske. Ett plötsligt dödsfall eller någon våldshandling. Det känns liksom som om något sådant väntar under ytan. Men det sker aldrig och anledningen till att jag förväntar mig något sådant grundläggs i Wiigs skådespel.
Det är dock ingen fantastisk film. Den är kanske lite för långsam och händelsefattig, men en intressant historia på sitt eget sätt.
Hon spelar Johanna Parry, en sorts hemsamarit som flyttar in hos folk och hjälper till med det som behövs. Under en längre tid har hon jobbat hos en gammal dam, men nu har damen gått vidare och även Johanna går vidare till nästa uppdrag. Hon tar sitt lilla pick och pack och flyttar in i ett hus där en morfar (Nick Nolte) lever med sitt tonårsbarnbarn Sabitha (Hailee Steinfeld). Sabithas pappa Ken (Guy Pearce) finns också med i bilden, men är inte önskvärd i huset. Han är en notorisk missbrukande strulputte som är skyldig till att mamman/morfaderns dotter dog i en bilolycka.
Han hävdar att hans liv är på väg att vända. Han har köpt ett motell billigt och ska rusta det och få igång en verksamhet. Allt som behövs är lite pengar, men den rika svärfadern - Nick Noltes karaktär alltså - vill inte hjälpa till. Ken finner sig i detta och lämnar familjen, nöjd med att Johanna finns där, något han uttrycker i ett brev hon får. När hon svarar på det ser Sabitha och hennes kompis en chans till att spela ett spratt och börjar svara å Kens vägnar. Någonting händer under brevväxlingen och Johanna tar ett riktigt livsbeslut och lämnar allt för att satsa på Ken - men han blir förstås förvånad när hon väl står där på motellet för han är inte delaktig i den relation som vuxit fram.
Berättad på ett annat sätt hade "Hateship Loveship" kanske varit en hejdlös och tokig komedi, men här är den ett långsamt drama med en stabil verklighetsförankring. Inga överdrifter eller dramatiska grepp utan en skildring av några människor som utan tvekan kunde ha funnits i verkligheten. Jag tycker ofta att det händer något när uppenbara komediskådespelare gör allvarliga roller. I det här fallet handlar det om Wiigs sätt att hålla tillbaka så att minsta gest blir betydelsefull. En antydan till ett leende säger mer om Johanna än man kan tro.
Samtidigt lurar den tillskruvade karaktären mig. Jag vet inte var storyn ska ta vägen och sitter nästan på helspänn beredd på att det oväntade och det tragiskt dramatiska ska ske. Ett plötsligt dödsfall eller någon våldshandling. Det känns liksom som om något sådant väntar under ytan. Men det sker aldrig och anledningen till att jag förväntar mig något sådant grundläggs i Wiigs skådespel.
Det är dock ingen fantastisk film. Den är kanske lite för långsam och händelsefattig, men en intressant historia på sitt eget sätt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Regissören Liza Johnson är för mig okänd och CV:t säger inte så mycket, men hennes nästa film hade jag faktiskt hört talas om - "Elvis & Nixon", med Michael Shannon och Kevin Spacey i titelrollerna, om det mytospunna mötet mellan rockstjärnan och presidenten i Vita huset.
2. En handfull av Alice Munros noveller har filmats, där den mest kända filmen borde vara "Away from Her".
3. Motellet i filmen är samma som figurerade som "kontor" i "Dallas Buyers Club".
2. En handfull av Alice Munros noveller har filmats, där den mest kända filmen borde vara "Away from Her".
3. Motellet i filmen är samma som figurerade som "kontor" i "Dallas Buyers Club".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Nick Nolte (14)
Nick Nolte (14)
