Blandade känslor till slapsticktrions film
FILMEN"The Three Stooges", som är originalnamnet på "De tre dårfinkarna" är något av en institution för amerikansk slapstick vars historia går ända tillbaka till 20-talet då den första inkarnationen av komeditrion startade. I nästan 50 år existerade konceptet med olika skådespelare och i olika former såsom kort- och långfilmer. Jag kan inte minnas att "The Three Stooges" har haft någon betydande plats i Sverige, och för min egen del är det genom referenser som de blivit bekanta för mig. TV-serien "Futurama" är fylld av sådana - från det ljud Zoidberg ger i från sig när han springer till Moms tre söner och sättet hon läxar upp dem på.
Farrellybröderna ("Dum & dummare", "Kingpin", "Den där Mary", "Mina jag & Irene" med flera) har sedan 1996 haft en dröm om att göra en ny film med karaktärerna, och det dröjde femton år innan den blev verklighet och resulterade i en film som emottog blandad kritik. Själv har jag också lite blandade känslor efter att ha sett filmen. I ena stunden känns den som en lite förlegad kopia, men i nästa är den faktiskt rätt rolig. Knepigt. Kanske skulle det vara lättare att ha en konkret bu- eller bä-åsikt om jag hade någon direkt relation till originalet.
Som spädbarn dumpas Moe, Larry och Curly på ett barnhem som drivs av nunnor. De tycker det är härligt med tre nya barn, men tio år senare är det inte lika glada miner längre. De tre ungarna går knappt att ha i möblerade rum och ytterligare femton år senare är de fortfarande kvar där som slöa vaktmästare som orsakar mer skada än fysiskt möjligt. När det kommer fram att barnhemmet ska läggas ned ser de tre nu vuxna männen (spelade av Sean Hayes, Will Sasso och Chris Diamantopoulos) det som sin uppgift att ge sig ut i världen och få in de 830 000 dollar som krävs för att hålla barnhemmet vid liv.
Sagt och gjort - de ger sig i väg och snart får världen veta att tre dårfinkar är där. De får dock en möjlighet att få in den exakta summan, men det innebär ett äventyr där precis nästan allt kan hända.
Filmen har tre väldigt tydliga akter som till och med får egna titelkort med episodnamn, en sorts referens till de forna kortfilmerna, och de tre huvudkaraktärerna pratar "gammalt" vilket även det är en referens till originalet. Det är väl så det ska vara antar jag, men samtidigt är det en av de detaljer jag reagerar på och som får mig att avfärda filmen som en förlegad kopia. Men ganska snabbt faller man in i filmens stuk och humor som i princip enbart går ut på att de tre dårfinkarna slår varandra oavbrutet. Det är fingrar i ögonen, ihopslagna huvuden och all tänkbar misshandel var femte sekund. Slapstick alltså.
Det är inte så att jag sitter och skrattar ihjäl mig i soffan, men stundtals blir det ganska underhållande. Barn kan nog ha ganska stor glädje av filmen eftersom slapstick är en förhållandevis enkel och direkt väg till skratt. Även om detta är ett drömprojekt för Farrellybröderna anser jag att de gjort betydligt roligare filmer, till exempel de jag listade tidigare.
Farrellybröderna ("Dum & dummare", "Kingpin", "Den där Mary", "Mina jag & Irene" med flera) har sedan 1996 haft en dröm om att göra en ny film med karaktärerna, och det dröjde femton år innan den blev verklighet och resulterade i en film som emottog blandad kritik. Själv har jag också lite blandade känslor efter att ha sett filmen. I ena stunden känns den som en lite förlegad kopia, men i nästa är den faktiskt rätt rolig. Knepigt. Kanske skulle det vara lättare att ha en konkret bu- eller bä-åsikt om jag hade någon direkt relation till originalet.
Som spädbarn dumpas Moe, Larry och Curly på ett barnhem som drivs av nunnor. De tycker det är härligt med tre nya barn, men tio år senare är det inte lika glada miner längre. De tre ungarna går knappt att ha i möblerade rum och ytterligare femton år senare är de fortfarande kvar där som slöa vaktmästare som orsakar mer skada än fysiskt möjligt. När det kommer fram att barnhemmet ska läggas ned ser de tre nu vuxna männen (spelade av Sean Hayes, Will Sasso och Chris Diamantopoulos) det som sin uppgift att ge sig ut i världen och få in de 830 000 dollar som krävs för att hålla barnhemmet vid liv.
Sagt och gjort - de ger sig i väg och snart får världen veta att tre dårfinkar är där. De får dock en möjlighet att få in den exakta summan, men det innebär ett äventyr där precis nästan allt kan hända.
Filmen har tre väldigt tydliga akter som till och med får egna titelkort med episodnamn, en sorts referens till de forna kortfilmerna, och de tre huvudkaraktärerna pratar "gammalt" vilket även det är en referens till originalet. Det är väl så det ska vara antar jag, men samtidigt är det en av de detaljer jag reagerar på och som får mig att avfärda filmen som en förlegad kopia. Men ganska snabbt faller man in i filmens stuk och humor som i princip enbart går ut på att de tre dårfinkarna slår varandra oavbrutet. Det är fingrar i ögonen, ihopslagna huvuden och all tänkbar misshandel var femte sekund. Slapstick alltså.
Det är inte så att jag sitter och skrattar ihjäl mig i soffan, men stundtals blir det ganska underhållande. Barn kan nog ha ganska stor glädje av filmen eftersom slapstick är en förhållandevis enkel och direkt väg till skratt. Även om detta är ett drömprojekt för Farrellybröderna anser jag att de gjort betydligt roligare filmer, till exempel de jag listade tidigare.
EXTRAMATERIALET
Bland de borttagna/förlängda scenerna hittar man mest repliker som klippts bort. Inte så mycket att orda om egentligen. Två kortare filmer om stunts och ljudeffekter är vad som utgör bakommaterialet till filmen, och utöver det får man ett ganska meninglöst kollage av slapstickscener från filmen och en trailer. Lite halvfattigt extramaterial som är snabbt avklarat.
TRE SAKER
1. Sean Penn, Johnny Depp, Paul Giamatti, Jim Carrey, Benicio Del Toro, Johnny Knoxville, Andy Samberg, Shane Jacobson, Richard Jenkins, Cher, Bill Chott och Justin Timberlake var alla aktuella för roller i filmen.
2. Innan eftertexterna kommer det in två välpumpade typer som påstår att de är Farrellybröderna och talar om för tittarna (= barnen) att alla släggor och hammare och allt vad det nu är dårfinkarna slår varandra med är gjorda av gummi och att man inte ska slå varandra i verkligheten. Denna typ av information fanns även med i de gamla filmerna för att undvika att barn sopade på varandra på riktigt.
3. Larry David spelar en av nunnorna med det fantastiska namnet Mary-Mengele.
2. Innan eftertexterna kommer det in två välpumpade typer som påstår att de är Farrellybröderna och talar om för tittarna (= barnen) att alla släggor och hammare och allt vad det nu är dårfinkarna slår varandra med är gjorda av gummi och att man inte ska slå varandra i verkligheten. Denna typ av information fanns även med i de gamla filmerna för att undvika att barn sopade på varandra på riktigt.
3. Larry David spelar en av nunnorna med det fantastiska namnet Mary-Mengele.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sean Hayes (5)
Sean Hayes (5)
