Mördande elak humor bland böcker

FILMEN

Ibland råkar man på teveserier som blir som ens bästa vän ett tag. Patetiskt, det må vara hänt, men för undertecknad är den brittiska serien "Black Books" lite mer än bara underhållning.

Kanske är det en kombination av allt det där jag håller kärt som gör att resultatet blir så klockrent: Bill Bailey, min favoritkomiker genom tiderna spelar en av huvudrollerna, handlingen utspelar sig i en engelsk bokhandel och de bjuder på mördande elak humor.

Dessutom är serien späckad med Storbritanniens bästa teveskådisar i komedifacket: halva gänget från den likaledes briljanta serien "Spaced" (Simon Pegg, Jessica Stevenson-Haynes, Peter Serafinowicz, Nick Frost, Kevin Eldon m.fl.), ståupparen Omid Djalili, David Walliams ("Little Britain"), Lucy Davis och Martin Freeman ("The Office"), Sam Kelly ("'Allo 'allo"), Julian Rhind-Tutt ("Green Wing") ... ja, ni märker själva.

Storyn kretsar kring trion Bernard Black, Manny Bianco och Fran Katzenjammer. Den försupne Bernard Black (Dylan Moran) äger en bokhandel, men hatar att sälja böcker och framför allt hatar han sina kunder. Redan i första avsnittet håller det på att gå ordentligt åt pipan för honom när hans revisor visar sig vara en skojare som är efterlyst av polisen. Manny (Bill Bailey) är en revisor som hatar sitt jobb, och blir av en händelse anställd hos Black, efter lite påtryckningar från Fran (Tamsin Greig), som äger affären vägg i vägg.

Visserligen är Tamsin Greig rolig, har tajming och en del rätt vansinniga ansiktsuttryck, men hon fungerar ändå bäst som bollplank för Moran och Bailey, som ägnar sig åt dialoger så vassa att de kräver vapenlicens.

Varken story eller karaktärer utvecklas nämnvärt under de tre säsongerna, men det är den makalösa kvaliteten på dialogen och nyanserna som gör "Black Books" till modern kult. Just nyanserna i skådespeleriet går i den typiskt brittiska skolan, i stil med "Yes, Minister" ("Javisst, herr minister") och "Blackadder" ("Svarte orm") där ett diskret höjt ögonbryn kan utgöra hela skämtet. Egentligen finns inga direkta bottennapp, utan tack vare att man begränsade sig till tre säsonger ligger samtliga avsnitt på klassikernivå.

På Sveriges television gav man "Black Books" det föga inspirerande namnet "Böcker", men låt er inte avskräckas vare sig av deras fantasilöshet eller av min överentusiasm.

EXTRAMATERIALET

Inget. Värt att notera är att på de engelska utgåvorna finns både outtakes och kommentarspår. Frågan är varför detta inte fick följa med till den nordiska boxen?

TRE SAKER

1. Visserligen är Dylan Moran en hjälte på att spela packad, men har man sett komikern och tevepersonligheten Dave Allen kan man ana var han hittade sin inspiration. De är dessutom från Irland båda två.

2. I avsnittet "The Entertainer" spelar Bill Bailey piano. Detta är på intet sätt ihopfuskat, utan herr Bailey är en riktig fena på både klaviatur och gitarr (och teremin!), vilket man kan njuta av i hans ståuppshower.

3. Om man är intresserad av roliga, obskyra detaljer kan man exempelvis fundera över karaktärernas namn: Bernard Black (svart) möter Manny Bianco (vit på italienska, referens till Martini Bianco), Fran Katzenjammer (tysk slang för baksmälla), och den fifflande revisorn heter Nick Voleur (skojare på franska). "Black Books" är förstås en ordlek i sig: en "black book" är en anmärkningsbok, och att hamna i någons "black book" är att ligga illa till.

Arkiv

ÅSA JONSÉN (2008-04-17)

KOMMENTARER - Inga kommentarer än

Kommentera recensionen