Nu kommer TV4:s kultserie i rask takt
FILMEN"Tre kronor" var TV4:s första stora dramasuccé och gick i 123 avsnitt under tio säsonger mellan 1994 och 1999. Nu kommer hela klabbet i rask takt i sex boxar på mindre än ett halvår. Man behöver inte vara ett snille för att räkna att ut att säsongsindelningarna är lite flytande i dessa boxar, vilket gör att säsongsfinalerna, med lite extra dramatiska cliffhangers hamnar lite märkligt. Allra mest konstigt blir det i box två som avslutas med det första avsnittet från säsong fem. Hur konstigt är inte det?
Men som sagt, serien kommer i ruskigt snabb takt, och sprider man ut tittningen så kan man se rubbet i ett utdraget svep.
Serien utspelar sig i den fiktiva Stockholmsförorten Mälarviken där idrottshallen Tre kronor ligger som ett hjärta i mitten. Vi bekantar oss med fyra familjer som bor i ett villaområde i närheten. Till att börja med har vi familjen Gustafsson med Mälarkungen Reine (Bertram Heribertson) i spetsen. Han är traktens entreprenör med inte helt rent mjöl i påsen, men mängder av underbetalda svartarbetare på lönelistan. Hans bror Kent (Mikael Rundquist) sitter på torken, men kommer ut redo att visa att han förändrats, vilket inte är fallet. Reine hänger ihop med Kents ex Mimmi (Ing-Marie Carlsson) och går ständigt bakom hennes rygg och hon börjar så smått ana ugglor i mossan. Kents och Mimmis son Jimmy (Kim Sulocki) har precis kommit tillbaka från Bosnien där hans bästa vän omkommit och han är i allt annat än bra form. Sist men inte minst har vi Reines och Kents mamma Gunvor (Mona Andersson) som bara vill att alla ska ha det bra och ser till att både samla in kläder till drabbade i Bosnien och förbarma sig över änklingen Verner (Björn Bjelfvenstam) som nästlar sig in i familjen till Reines stora irritation.
Strax intill bor Wästbergs med pappa Hans (Ulf Brunnberg), mamma Birgitta (Christina Schollin) och tonårsbarnen Hans-Åke/Klimax (Niclas Olund) och Lisen (Sara Möller). Här är allt frid och fröjd då de hittat sommarhuset de alltid drömt om. Men på sin 50-årsdag får Hans reda på att han fått sparken och mörkar det av pinsamhetsskäl. I tid med att familjens ekonomi blir allt sämre, blir lögnerna värre och Hans allt mer och mer desperat. Den lyckliga familjen Wästberg krackelerar utan att någon vet om det. Och utan att Klimax och Lisen vet om sanningen blir de båda två kära, Klimax i den tuffa Bimbo (Oyana Lugn-Rodriguez) och Lisen i en nyinflyttad granne.
I ett annat hus bor polisparet Leif (Conny Vakare) och Lena Sjökvist (Catherine Hansson) med tonårsdottern Sanna (Zara Zetterqvist). Till en början känns Leif och Lena som ett perfekt par, men deras påfrestande jobb och övriga engagemang tär på förhållandet. Leif är engagerad i idrottsföreningen och Lena blir allt mer involverad i flyktingförläggningen. Det är hennes jobb att visa ut de som inte får stanna, men hur blir det när hon står inför uppgiften att visa ut någon som hon lärt känna och tycker om? Hennes relation till Salongo Sali (Richard Sseruwagi) är mer än bara en vänskap och samtidigt har Sanna blivit kär i Abby Sali (Mugambwa "Mogge" Sseruwagi), vilket gör det hela allt mer komplicerat.
Nyinflyttad i området är prästen Kaj Lindgren (Bengt Järnblad) med sina två adoptivbarn, konstnärssjälen Taggen (Jonatan Rodriguez) och den politiskt engagerade Alva (Polly Kisch). Kaj etablerar sig snabbt som en varm och humanistisk människa med en lite mer modern syn på sitt yrke vilket innebär vissa förändringar som inte alltid uppskattas. Hans humanism får honom att engagera sig i den forna svensktoppsstjärnan Pilla Frisk (Tina Leijonberg) och hennes lille son, som båda trakasseras av ex-mannen Sten Frisk (Per Ragnar). Det är en otroligt obehaglig typ och när Kaj blivit av med honom (för den här gången) blommar en romans upp med Pilla, samtidigt som hon tar tag i sin sångkarriär igen.
Det är kring dessa människor serien kretsar, deras relationer och handlingar. Folk blir ihop, folk går isär. Tonårshångel varvas med pensionärshångel. Folk blir glada, folk blir ledsna. Sorg och glädje om vartannat.
Även om serien precis som en dramaserie ska vara blir lite extra dramatisk så känns det ändå trovärdigt och verkligt, i alla fall under den första säsongen. Det är vardagliga problem som behandlas och detaljer som att folk springer omkring i underkläderna, eller slafsar med O'boy och fiskpinnar, sätter någon sorts realistisk prägel som gör att det är väldigt lätt att komma in i serien och acceptera det som händer som just inblickar i några familjers liv. Sen blir det visserligen gradvis allt mer dramatiskt och överdrivet. Den första säsongen slutar med en desperat handling med en tragisk utgång och sätter inriktningen för den andra som är jobbigare och bråkigare, vilket helt går hand i hand med hur karaktärerna mår. Samtligt börjar det balla ut en smula när Reine släpar med sig "fästmön" Olga från Ryssland...
Kvalitetsmässigt håller serien en godkänd nivå. Någon astronomisk budget har nog inte funnits att röra sig med så det är lite snubblingar på repliker då och då som borde tagits om, men som verkar ha släppts igenom med en "äh, det får duga"-attityd. Sådant kan visserligen öka på realismen, men här känns det bara som rena misstag. Skådespelet överlag är av varierande kvalitet, men för det mesta bra, med Per Ragnars genuint onda Sten Frisk som absolut höjdpunkt. En av såpasveriges mest otäcka karaktärer. Manuset tvingar alla ungdomar att vara väldigt trotsiga och obstinata vilket blir lite ensidigt i längden och i det stora hela är det ofta ganska tjafsiga scener. Men då och då kommer andra känslolägen fram och ibland blir det till och med riktigt bra scener.
Det som slår mig när jag ser de första 20 avsnitten är att jag dels oväntat enkelt sugs in i dramat och dels minns sjukt mycket. Gester, repliker, betoningar, ordval – allt sådant minns jag med läskig skärpa och det är möjligen ett bevis på att jag verkligen gillade serien när den gick och faktiskt gör det nu också. Det ska bli riktigt kul att se fortsättningen, och i och med att box två och tre släpps redan innan jul så kommer det inte dröja speciellt länge innan nästa nedslag i Mälarviken.
Men som sagt, serien kommer i ruskigt snabb takt, och sprider man ut tittningen så kan man se rubbet i ett utdraget svep.
Serien utspelar sig i den fiktiva Stockholmsförorten Mälarviken där idrottshallen Tre kronor ligger som ett hjärta i mitten. Vi bekantar oss med fyra familjer som bor i ett villaområde i närheten. Till att börja med har vi familjen Gustafsson med Mälarkungen Reine (Bertram Heribertson) i spetsen. Han är traktens entreprenör med inte helt rent mjöl i påsen, men mängder av underbetalda svartarbetare på lönelistan. Hans bror Kent (Mikael Rundquist) sitter på torken, men kommer ut redo att visa att han förändrats, vilket inte är fallet. Reine hänger ihop med Kents ex Mimmi (Ing-Marie Carlsson) och går ständigt bakom hennes rygg och hon börjar så smått ana ugglor i mossan. Kents och Mimmis son Jimmy (Kim Sulocki) har precis kommit tillbaka från Bosnien där hans bästa vän omkommit och han är i allt annat än bra form. Sist men inte minst har vi Reines och Kents mamma Gunvor (Mona Andersson) som bara vill att alla ska ha det bra och ser till att både samla in kläder till drabbade i Bosnien och förbarma sig över änklingen Verner (Björn Bjelfvenstam) som nästlar sig in i familjen till Reines stora irritation.
Strax intill bor Wästbergs med pappa Hans (Ulf Brunnberg), mamma Birgitta (Christina Schollin) och tonårsbarnen Hans-Åke/Klimax (Niclas Olund) och Lisen (Sara Möller). Här är allt frid och fröjd då de hittat sommarhuset de alltid drömt om. Men på sin 50-årsdag får Hans reda på att han fått sparken och mörkar det av pinsamhetsskäl. I tid med att familjens ekonomi blir allt sämre, blir lögnerna värre och Hans allt mer och mer desperat. Den lyckliga familjen Wästberg krackelerar utan att någon vet om det. Och utan att Klimax och Lisen vet om sanningen blir de båda två kära, Klimax i den tuffa Bimbo (Oyana Lugn-Rodriguez) och Lisen i en nyinflyttad granne.
I ett annat hus bor polisparet Leif (Conny Vakare) och Lena Sjökvist (Catherine Hansson) med tonårsdottern Sanna (Zara Zetterqvist). Till en början känns Leif och Lena som ett perfekt par, men deras påfrestande jobb och övriga engagemang tär på förhållandet. Leif är engagerad i idrottsföreningen och Lena blir allt mer involverad i flyktingförläggningen. Det är hennes jobb att visa ut de som inte får stanna, men hur blir det när hon står inför uppgiften att visa ut någon som hon lärt känna och tycker om? Hennes relation till Salongo Sali (Richard Sseruwagi) är mer än bara en vänskap och samtidigt har Sanna blivit kär i Abby Sali (Mugambwa "Mogge" Sseruwagi), vilket gör det hela allt mer komplicerat.
Nyinflyttad i området är prästen Kaj Lindgren (Bengt Järnblad) med sina två adoptivbarn, konstnärssjälen Taggen (Jonatan Rodriguez) och den politiskt engagerade Alva (Polly Kisch). Kaj etablerar sig snabbt som en varm och humanistisk människa med en lite mer modern syn på sitt yrke vilket innebär vissa förändringar som inte alltid uppskattas. Hans humanism får honom att engagera sig i den forna svensktoppsstjärnan Pilla Frisk (Tina Leijonberg) och hennes lille son, som båda trakasseras av ex-mannen Sten Frisk (Per Ragnar). Det är en otroligt obehaglig typ och när Kaj blivit av med honom (för den här gången) blommar en romans upp med Pilla, samtidigt som hon tar tag i sin sångkarriär igen.
Det är kring dessa människor serien kretsar, deras relationer och handlingar. Folk blir ihop, folk går isär. Tonårshångel varvas med pensionärshångel. Folk blir glada, folk blir ledsna. Sorg och glädje om vartannat.
Även om serien precis som en dramaserie ska vara blir lite extra dramatisk så känns det ändå trovärdigt och verkligt, i alla fall under den första säsongen. Det är vardagliga problem som behandlas och detaljer som att folk springer omkring i underkläderna, eller slafsar med O'boy och fiskpinnar, sätter någon sorts realistisk prägel som gör att det är väldigt lätt att komma in i serien och acceptera det som händer som just inblickar i några familjers liv. Sen blir det visserligen gradvis allt mer dramatiskt och överdrivet. Den första säsongen slutar med en desperat handling med en tragisk utgång och sätter inriktningen för den andra som är jobbigare och bråkigare, vilket helt går hand i hand med hur karaktärerna mår. Samtligt börjar det balla ut en smula när Reine släpar med sig "fästmön" Olga från Ryssland...
Kvalitetsmässigt håller serien en godkänd nivå. Någon astronomisk budget har nog inte funnits att röra sig med så det är lite snubblingar på repliker då och då som borde tagits om, men som verkar ha släppts igenom med en "äh, det får duga"-attityd. Sådant kan visserligen öka på realismen, men här känns det bara som rena misstag. Skådespelet överlag är av varierande kvalitet, men för det mesta bra, med Per Ragnars genuint onda Sten Frisk som absolut höjdpunkt. En av såpasveriges mest otäcka karaktärer. Manuset tvingar alla ungdomar att vara väldigt trotsiga och obstinata vilket blir lite ensidigt i längden och i det stora hela är det ofta ganska tjafsiga scener. Men då och då kommer andra känslolägen fram och ibland blir det till och med riktigt bra scener.
Det som slår mig när jag ser de första 20 avsnitten är att jag dels oväntat enkelt sugs in i dramat och dels minns sjukt mycket. Gester, repliker, betoningar, ordval – allt sådant minns jag med läskig skärpa och det är möjligen ett bevis på att jag verkligen gillade serien när den gick och faktiskt gör det nu också. Det ska bli riktigt kul att se fortsättningen, och i och med att box två och tre släpps redan innan jul så kommer det inte dröja speciellt länge innan nästa nedslag i Mälarviken.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Med risk för att låta som Jonas Hallberg så är det faktiskt riktigt trevligt att se ett gammal hederligt postkontor igen.
2. I ett avsnitt sitter familjen Lindgren och tittar på "Rederiet". Lite märkligt, men coolt på samma gång.
3. Aj aj aj... Kontinuiteten! I boxens sista avsnitt dyker Anette Bjärlestam upp som en excentrisk journalist. Samma skådespelare gör en betydligt större roll under de fyra sista säsongerna... Aj aj aj!
2. I ett avsnitt sitter familjen Lindgren och tittar på "Rederiet". Lite märkligt, men coolt på samma gång.
3. Aj aj aj... Kontinuiteten! I boxens sista avsnitt dyker Anette Bjärlestam upp som en excentrisk journalist. Samma skådespelare gör en betydligt större roll under de fyra sista säsongerna... Aj aj aj!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Bertram Heribertson (1)
Bertram Heribertson (1)
