Humoristiskt och absurt om historiskt möte
FILMENBilden där Richard Nixon tar i hand med Elvis Presley i det ovala rummet i Vita huset är en riktig klassiker. I slutet av "Elvis & Nixon" står det att det är den mest efterfrågade bilden i National Archives of the USA. Men varför och hur träffades de båda den 21 december 1970? Den här lätt komiska filmen spekulerar kring just det, även om mycket av storyn faktiskt är baserat på sanningen.
Många skådespelare har gestaltat både Elvis och Nixon tidigare och den här gången har turen kommit till Michael Shannon och Kevin Spacey. Den senare, som är en duktig imitatör, gör en riktigt bra gestaltning där han med lätt justerad kroppshållning och tydligt uppsnappade manér fångat presidenten alldeles utmärkt. Shannon är inte riktigt lika lik utseendemässigt men gör även han en bra insats som en av Amerikas stora ikoner. Jag menar, det är ju THE KING vi pratar om!
Nåväl: Filmen berättar historien om hur Elvis fick för sig att han ville hjälpa USA att få bukt med vänsterkrafter, drogkulturen och ungdomarnas förfall. Han såg sig själv som en fattig grabb från södern som fått mycket av sitt älskade hemland och ville därför ge något tillbaka. Det här gestaltas av att Elvis sitter i sitt tv-rum i Graceland och blir upprörd av det han ser på de många skärmarna och helt enkelt tar död på en tv medelst ett välriktat pistolskott. Alltså beslutar han sig för att åka till Vita huset för att ställa sig till förfogande och bli en federal agent med bricka. Det sistnämnda är tydligt oerhört viktigt för Kungen.
Med vissa problem tar Elvis sig ända fram till Vita huset och lämnar över ett handskrivet brev, men den sista biten fram till presidentens hand är extra lång speciellt då Nixon inte alls vill träffa rockikonen. Elvis och Nixons män får jobba hårt för att till slut få till mötet.
Stilen på filmen är humoristisk men det är ingen renodlad komedi. Både Elvis och Nixon gestaltas lite som kufar, kanske framför allt Elvis som framstår som snudd på halvgalen och udda. Det ger en absurd känsla till en absurd situation och är nog bara till filmens fördel. Både Elvis och Nixon är så pass välkända figurer historiskt sett att man nästan kan tro att de aldrig funnits på riktigt utan är skrivna karaktärer. Just därför fungerar stilen fint. Och även om jag läser mig till att mycket av det vi ser faktiskt ser är så som det egentligen gick till, tror jag att ännu mer skruvats till för att få till en bättre historia. Samtidigt hoppas jag att allt är sant. Fascinerande är det i alla fall och filmen är fullt godkänd och underhållande.
Många skådespelare har gestaltat både Elvis och Nixon tidigare och den här gången har turen kommit till Michael Shannon och Kevin Spacey. Den senare, som är en duktig imitatör, gör en riktigt bra gestaltning där han med lätt justerad kroppshållning och tydligt uppsnappade manér fångat presidenten alldeles utmärkt. Shannon är inte riktigt lika lik utseendemässigt men gör även han en bra insats som en av Amerikas stora ikoner. Jag menar, det är ju THE KING vi pratar om!
Nåväl: Filmen berättar historien om hur Elvis fick för sig att han ville hjälpa USA att få bukt med vänsterkrafter, drogkulturen och ungdomarnas förfall. Han såg sig själv som en fattig grabb från södern som fått mycket av sitt älskade hemland och ville därför ge något tillbaka. Det här gestaltas av att Elvis sitter i sitt tv-rum i Graceland och blir upprörd av det han ser på de många skärmarna och helt enkelt tar död på en tv medelst ett välriktat pistolskott. Alltså beslutar han sig för att åka till Vita huset för att ställa sig till förfogande och bli en federal agent med bricka. Det sistnämnda är tydligt oerhört viktigt för Kungen.
Med vissa problem tar Elvis sig ända fram till Vita huset och lämnar över ett handskrivet brev, men den sista biten fram till presidentens hand är extra lång speciellt då Nixon inte alls vill träffa rockikonen. Elvis och Nixons män får jobba hårt för att till slut få till mötet.
Stilen på filmen är humoristisk men det är ingen renodlad komedi. Både Elvis och Nixon gestaltas lite som kufar, kanske framför allt Elvis som framstår som snudd på halvgalen och udda. Det ger en absurd känsla till en absurd situation och är nog bara till filmens fördel. Både Elvis och Nixon är så pass välkända figurer historiskt sett att man nästan kan tro att de aldrig funnits på riktigt utan är skrivna karaktärer. Just därför fungerar stilen fint. Och även om jag läser mig till att mycket av det vi ser faktiskt ser är så som det egentligen gick till, tror jag att ännu mer skruvats till för att få till en bättre historia. Samtidigt hoppas jag att allt är sant. Fascinerande är det i alla fall och filmen är fullt godkänd och underhållande.
EXTRAMATERIALET
En kort featurette med lite intervjuer och bilder ur filmen ligger med vid sidan av ett kommentarspår med filmens regissör Liza Johnson och Elvis barndomsvän Jerry Schilling, en av de män runt Elvis som såg till att mötet blev av. I filmen gestaltas han av Alex Pettyfer. Schilling är även med i featuretten som hastigast.
TRE SAKER
1. I inledningen av recensionen skrev jag om bilden på Elvis och Nixon och om National Archives. Naturligtvis var jag tvungen att göra en sökning och hittade en finfin samling på ALLT rörande mötet. Värt att titta på om man är intresserad av sanningen.
2. Michael Shannon ersatte Eric Bana som tydligen först var tänkt att gestalta Elvis.
3. Kevin Spacey spelar ju den fiktiva presidenten Frank Underwood i "House of Cards". I säsong 4 nämner Frank att han önskar att han var Richard Nixon.
2. Michael Shannon ersatte Eric Bana som tydligen först var tänkt att gestalta Elvis.
3. Kevin Spacey spelar ju den fiktiva presidenten Frank Underwood i "House of Cards". I säsong 4 nämner Frank att han önskar att han var Richard Nixon.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Shannon (28)
Michael Shannon (28)
