En smart och förtjusande film
FILMENThomas McCarthy fick för mig ett ansikte i och med den femte säsongen av "The Wire". Han har en hyfsat omfattande meritlista som skådespelare där jag sett honom i ett antal olika filmer. Men parallellt med sin skådespelarkarriär har en betydligt mindre dito som manusförfattare och regissör där han fått till en mindre mängd förtjusande filmer där den senaste i raden är "Win Win".
Jag har i några tidigare recensioner skrivit om filmer är som är helt i "min stil". I "The Brothers Bloom" sammanfattade jag det ungefär som "roliga filmer som inte nödvändigtvis är komedier utan rör sig lite fritt över genrerna /.../ (som) inte alls tar den väg den förväntas göra för att komma i mål /.../ (med) ett stabilt skådespeleri och regiarbete."
"Win Win" gör allt detta med bravur. Paul Giamatti spelar advokaten Mike Flaherty. Yrkeslivet går så där och fritidssysslan där han tränar tonåringar i brottning går ungefär lika illa. Laget är inte speciellt bra, men han kämpar på. Av en ren slump kommer han på ett sätt att få in lite extrapengar i månaden. Hans tilldelade klient Leo (Burt Young) har med sin begynnande demens blivit omyndigförklarad och behöver en förvaltare. Då Leos dotter är försvunnen sedan 20 år tar Mike på sig rollen så att Leo kan bo kvar i sitt hus. För detta får han 1500 dollar i månaden. Men Mike har ingen avsikt att ta hand om Leo utan sätter honom på ett ålderdomshem. Han berättar heller inget för sin fru Jackie (Amy Ryan), för vad skulle han säga?
En dag sitter det en rökande 16-årig kille utanför Leos hus. Det är hans till nu okända barnbarn Kyle (Alex Shaffer) som rymt hemifrån för att hälsa på sin morfar. Givetvis ställer Mike upp för Kyle och ju mer han och Jackie lär sig om killens knepiga liv, ju större plats får han i familjen. När det dessutom visar sig att Kyle är en otroligt vass brottare blir Mikes lycka gjord. En tryggad ekonomi och det tillskott brottningslaget behövde - en win/win-situation helt enkelt.
Men allting väger på hur länge sanningen förblir hemlig, och det kan den ju inte vara för evigt.
De flesta filmer följer en viss mall, sedan är det vad man fyller mallen med som gör skillnaden. Ibland kan jag förundras över hur filmskaparen kom fram till just sin fyllning, och så är det här. Egentligen är det en helt vanlig situation - en familjefar med trasslig ekonomi och ett specifikt fritidsintresse - men samtidigt känns sammansättningen så originell på något sätt. Det är bara en av anledningarna till att jag gillar filmen.
"Win Win" är en riktigt bra film som passar mig som handsken. Det enda negativa jag har att säga är att jag möjligen tycker att den slutar lite tvärt, men det är kanske för att jag gillar den så mycket att jag inte vill att den ska sluta alls. Thomas McCarthy har ännu en gång fått till det. En smart och förtjusande film.
Jag har i några tidigare recensioner skrivit om filmer är som är helt i "min stil". I "The Brothers Bloom" sammanfattade jag det ungefär som "roliga filmer som inte nödvändigtvis är komedier utan rör sig lite fritt över genrerna /.../ (som) inte alls tar den väg den förväntas göra för att komma i mål /.../ (med) ett stabilt skådespeleri och regiarbete."
"Win Win" gör allt detta med bravur. Paul Giamatti spelar advokaten Mike Flaherty. Yrkeslivet går så där och fritidssysslan där han tränar tonåringar i brottning går ungefär lika illa. Laget är inte speciellt bra, men han kämpar på. Av en ren slump kommer han på ett sätt att få in lite extrapengar i månaden. Hans tilldelade klient Leo (Burt Young) har med sin begynnande demens blivit omyndigförklarad och behöver en förvaltare. Då Leos dotter är försvunnen sedan 20 år tar Mike på sig rollen så att Leo kan bo kvar i sitt hus. För detta får han 1500 dollar i månaden. Men Mike har ingen avsikt att ta hand om Leo utan sätter honom på ett ålderdomshem. Han berättar heller inget för sin fru Jackie (Amy Ryan), för vad skulle han säga?
En dag sitter det en rökande 16-årig kille utanför Leos hus. Det är hans till nu okända barnbarn Kyle (Alex Shaffer) som rymt hemifrån för att hälsa på sin morfar. Givetvis ställer Mike upp för Kyle och ju mer han och Jackie lär sig om killens knepiga liv, ju större plats får han i familjen. När det dessutom visar sig att Kyle är en otroligt vass brottare blir Mikes lycka gjord. En tryggad ekonomi och det tillskott brottningslaget behövde - en win/win-situation helt enkelt.
Men allting väger på hur länge sanningen förblir hemlig, och det kan den ju inte vara för evigt.
De flesta filmer följer en viss mall, sedan är det vad man fyller mallen med som gör skillnaden. Ibland kan jag förundras över hur filmskaparen kom fram till just sin fyllning, och så är det här. Egentligen är det en helt vanlig situation - en familjefar med trasslig ekonomi och ett specifikt fritidsintresse - men samtidigt känns sammansättningen så originell på något sätt. Det är bara en av anledningarna till att jag gillar filmen.
"Win Win" är en riktigt bra film som passar mig som handsken. Det enda negativa jag har att säga är att jag möjligen tycker att den slutar lite tvärt, men det är kanske för att jag gillar den så mycket att jag inte vill att den ska sluta alls. Thomas McCarthy har ännu en gång fått till det. En smart och förtjusande film.
EXTRAMATERIALET
90 sekunder bortklippta scener är inte så mycket att skryta med, faktiskt nästan så man undrar varför det ens är med. Det är två korta scener som varken gör till eller från.
Det mesta av extramaterialet är faktiskt så - att det varken gör till eller från. Det är ett par kortare featuretter med mycket bilder ur filmen och samma typ av information som upprepas. Då är samtalet mellan Tom McCartney och hans medförfattare Joe Tiboni mer intressant där jag får svar på min fråga ovan om hur man kom fram till "fyllningen". Man plockar givetvis inspiration från sitt eget liv. Irriterande nog faller ljudet och bilden ur synk med varandra under vissa stunder av inslaget.
En trailer och en musikvideo finns med där musikvideon faktiskt till större delen består av bloopers ur filmen. Lite udda.
Det mesta av extramaterialet är faktiskt så - att det varken gör till eller från. Det är ett par kortare featuretter med mycket bilder ur filmen och samma typ av information som upprepas. Då är samtalet mellan Tom McCartney och hans medförfattare Joe Tiboni mer intressant där jag får svar på min fråga ovan om hur man kom fram till "fyllningen". Man plockar givetvis inspiration från sitt eget liv. Irriterande nog faller ljudet och bilden ur synk med varandra under vissa stunder av inslaget.
En trailer och en musikvideo finns med där musikvideon faktiskt till större delen består av bloopers ur filmen. Lite udda.
TRE SAKER
1. Om man exakt just nu skulle göra en film av den populära serien "Zits" så skulle Alex Shaffer vara perfekt i huvudrollen. Han både ser ut och agerar som Jeremy Duncan.
2. Tom McCarthys debutfilm var den fina och originella "The Station Agent" om den tågintresserade dvärgen som tar över en gammal station. Denna följdes upp av "The Visitor" som jag tyvärr inte sett. Utöver detta var McCarthy även inblandad i storyn till "Upp".
3. Skådespelarlistan med Paul Giamatti, Amy Ryan, Bobby Cannavale, Jeffrey Tambor, Burt Young och Melanie Lynskey är helt perfekt. Det är även lysande insatser av de unga Alex Shaffer och David W. Thompson som är perfekt 16-åringsslappa.
2. Tom McCarthys debutfilm var den fina och originella "The Station Agent" om den tågintresserade dvärgen som tar över en gammal station. Denna följdes upp av "The Visitor" som jag tyvärr inte sett. Utöver detta var McCarthy även inblandad i storyn till "Upp".
3. Skådespelarlistan med Paul Giamatti, Amy Ryan, Bobby Cannavale, Jeffrey Tambor, Burt Young och Melanie Lynskey är helt perfekt. Det är även lysande insatser av de unga Alex Shaffer och David W. Thompson som är perfekt 16-åringsslappa.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Paul Giamatti (22)
Paul Giamatti (22)
