Skådisporr i annorlunda magisk realism
FILMENNär man ska berätta en historia på film är det inte bara att berätta den rakt upp och ned. Det är en rad faktorer att ta ställning till. Dels handlar det om vad vill man berätta, dels om vad det är för typ av historia och dels hur filmen berättas rent visuellt. I vilken form ska man stöpa sin historia?
I "Birdmans" fall är hisspitchen följande: en filmstjärna som 20 år tidigare har haft stora framgångar som superhjälte försöker få finkulturell kredd genom att sätta upp en pjäs på Broadway. Det unika med filmen? Allt presenteras som en enda lång tagning. Det är, när allt kommer till kritan, ett väldigt riskabelt sätt att göra en film. Här finns inga möjligheter till att klippa bort eller lägga till material utan allt måste vara perfekt skrivet och utarbetat på förhand. Egentligen ett vansinnesprojekt bara det, men Alejandro González Iñárritu valde att stöpa sin svarta komedi i denna form.
Iñárritu har filmer som "Babel" och "Biutiful" i bagaget och är van vid att göra udda filmer som får stor finkulturell uppmärksamhet. Så även här där Michael Keaton gör något av sitt livs roll som Riggan Thomson. Han var Birdman med hela världen i en rad populära superhjältefilmer ett par årtionden tidigare. Nu har han själv adapterat en novell av Raymond Carver som en pjäs han själv ska göra huvudrollen i och regissera. Ett idiotiskt uppdrag för en skådespelare helt utan teaterkredibilitet. Filmen tar sin början under den sista tiden inför premiären. Riggan brottas med medskådespelare som inte levererar och tvingas ersätta en med den populära men oberäkneliga Mike (Edward Norton). Mike rör om i grytan på ett både positivt och negativt sätt, och de sista provföreställningarna spretar åt alla möjliga håll. Parallellt med detta problem försöker Riggan pussla ihop relationen till dottern Sam (Emma Stone) som är med i produktionen vid sidan av scenen. Dessutom laddar kritikerna för att såga Riggans finkulturella försök längs med fotknölarna.
"Birdman" kan sorteras som magisk realism där berättelsen innehåller vissa övernaturliga inslag som kanske enbart finns i Riggans huvud. Hans persona Birdman pratar med honom och syns dessutom i bild under några sekvenser och ifrågasätter allt han gör. Varför ska han hålla på och larva sig och fjäska för de fina människorna när han kan tjäna rejäla pengar på att bli Birdman igen? Det finns dessutom inslag av telekinesi i filmen. På riktigt eller på låtsas? Vem vet.
Jag ska ärlig talat säga att jag förväntade mig en helt annan film än vad "Birdman" faktiskt var. Jag blir positivt överraskad och imponerad av det vågade formatet som jag inte kan påstå påminner om något annat jag har sett tidigare, Däremot har jag sett skådespelare gå in i sina roller till 1000 procent så som framför allt Keaton och Norton gör här. Även Stone, Zach Galifianakis som spelar en producent som får hålla ihop allt och Naomi Watts som spelar en medskådespelerska, gör minnesvärda insatser och om man vill njuta av skådisporr är "Birdman" filmen man ska välja.
Jag har sett filmen två gånger och jag måste säga att den andra titten gav mer än den första. Första titten var lite av en chock framkallad av formatet medan den andra blev mer avslappnad och fokuserad. Det är ju när det kommer till kritan en lätt satirisk inblick i teatervärlden där Keaton och framför allt Norton spelar karaktärer som ligger nära dem själva samtidigt som de inte alls är sina karaktärer på något vis. En annorlunda film blir det i alla fall. Absurd och väldigt välgjord.
I "Birdmans" fall är hisspitchen följande: en filmstjärna som 20 år tidigare har haft stora framgångar som superhjälte försöker få finkulturell kredd genom att sätta upp en pjäs på Broadway. Det unika med filmen? Allt presenteras som en enda lång tagning. Det är, när allt kommer till kritan, ett väldigt riskabelt sätt att göra en film. Här finns inga möjligheter till att klippa bort eller lägga till material utan allt måste vara perfekt skrivet och utarbetat på förhand. Egentligen ett vansinnesprojekt bara det, men Alejandro González Iñárritu valde att stöpa sin svarta komedi i denna form.
Iñárritu har filmer som "Babel" och "Biutiful" i bagaget och är van vid att göra udda filmer som får stor finkulturell uppmärksamhet. Så även här där Michael Keaton gör något av sitt livs roll som Riggan Thomson. Han var Birdman med hela världen i en rad populära superhjältefilmer ett par årtionden tidigare. Nu har han själv adapterat en novell av Raymond Carver som en pjäs han själv ska göra huvudrollen i och regissera. Ett idiotiskt uppdrag för en skådespelare helt utan teaterkredibilitet. Filmen tar sin början under den sista tiden inför premiären. Riggan brottas med medskådespelare som inte levererar och tvingas ersätta en med den populära men oberäkneliga Mike (Edward Norton). Mike rör om i grytan på ett både positivt och negativt sätt, och de sista provföreställningarna spretar åt alla möjliga håll. Parallellt med detta problem försöker Riggan pussla ihop relationen till dottern Sam (Emma Stone) som är med i produktionen vid sidan av scenen. Dessutom laddar kritikerna för att såga Riggans finkulturella försök längs med fotknölarna.
"Birdman" kan sorteras som magisk realism där berättelsen innehåller vissa övernaturliga inslag som kanske enbart finns i Riggans huvud. Hans persona Birdman pratar med honom och syns dessutom i bild under några sekvenser och ifrågasätter allt han gör. Varför ska han hålla på och larva sig och fjäska för de fina människorna när han kan tjäna rejäla pengar på att bli Birdman igen? Det finns dessutom inslag av telekinesi i filmen. På riktigt eller på låtsas? Vem vet.
Jag ska ärlig talat säga att jag förväntade mig en helt annan film än vad "Birdman" faktiskt var. Jag blir positivt överraskad och imponerad av det vågade formatet som jag inte kan påstå påminner om något annat jag har sett tidigare, Däremot har jag sett skådespelare gå in i sina roller till 1000 procent så som framför allt Keaton och Norton gör här. Även Stone, Zach Galifianakis som spelar en producent som får hålla ihop allt och Naomi Watts som spelar en medskådespelerska, gör minnesvärda insatser och om man vill njuta av skådisporr är "Birdman" filmen man ska välja.
Jag har sett filmen två gånger och jag måste säga att den andra titten gav mer än den första. Första titten var lite av en chock framkallad av formatet medan den andra blev mer avslappnad och fokuserad. Det är ju när det kommer till kritan en lätt satirisk inblick i teatervärlden där Keaton och framför allt Norton spelar karaktärer som ligger nära dem själva samtidigt som de inte alls är sina karaktärer på något vis. En annorlunda film blir det i alla fall. Absurd och väldigt välgjord.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialsinslagen är tre till antalet och åtminstone två av dem är värda att ta del av. Detta är kanske lite orättvist mot det tredje inslaget som är ett bildgalleri med förvisso snygga bilder från inspelningen, men som mest känns lite plikttroget inlagt.
De två övriga inslagen är en bakomfilm på cirka 30 minuter och ett kvartslångt samtal mellan Michael Keaton och Alejandro González Iñárritu, som egentligen känns mer som en bakomfilm än ett regelrätt samtal. Hur som helst så får vi genom dessa två inslag en lite större förståelse för filmen och ett inblick i det experiment det var. Jag gillar bakomfilmen och speciellt bitarna som skildrar repetitioner och förberedelser eftersom så mycket skulle klaffa för att illusionen av en ända lång tagning skulle fungera.
De två övriga inslagen är en bakomfilm på cirka 30 minuter och ett kvartslångt samtal mellan Michael Keaton och Alejandro González Iñárritu, som egentligen känns mer som en bakomfilm än ett regelrätt samtal. Hur som helst så får vi genom dessa två inslag en lite större förståelse för filmen och ett inblick i det experiment det var. Jag gillar bakomfilmen och speciellt bitarna som skildrar repetitioner och förberedelser eftersom så mycket skulle klaffa för att illusionen av en ända lång tagning skulle fungera.
TRE SAKER
1. Filmens kompletta titel är "Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)". Detta gör den till - och det här är verkligen värdelöst vetande - den första Oscarsvinnaren för Bästa film som har en parentes i titeln...
2. I extramaterialet framgår det att Birdman-dräkten, som i sig är riktigt cool och bra gjord, byggdes upp på samma helkroppsavgjutning av Michael Keaton som Batman-dräkten byggdes på 1989.
3. Årtalet 1992 nämns i filmen som året då Riggan gjorde sin sista insats som Birdman i "Birdman 3". Samma år gjorde Keaton sin sista Batman-film i "Batman Returns ".
2. I extramaterialet framgår det att Birdman-dräkten, som i sig är riktigt cool och bra gjord, byggdes upp på samma helkroppsavgjutning av Michael Keaton som Batman-dräkten byggdes på 1989.
3. Årtalet 1992 nämns i filmen som året då Riggan gjorde sin sista insats som Birdman i "Birdman 3". Samma år gjorde Keaton sin sista Batman-film i "Batman Returns ".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Michael Keaton (16)
Michael Keaton (16)
