Fullt godkänd med sanslöst snärtig musik
FILMENEn bit in i "Get On Up", historien om James Brown, börjar jag seriöst fundera på om Chadwick Boseman gör ett bra jobb med att gestalta The Godfather of Soul eller om han bara spelar över. I och med att Brown var en figur som tog plats är det i alla fall lätt att blir lurad till att tro att det handlar om överspel. Filmen inleds med två scener från 1988 och 1968 där vi ser två olika varianter av Brown, men båda två när han är högljudd och pratar om sig själv i tredje person. En ganska jobbig karaktär.
Så här långt tycker jag inte riktigt om filmen, men sedan vaggas jag in i ett livsöde som inte berättas linjärt utan som hoppar fram och tillbaka i tiden, men som ändå lyckas förmedla en historia som känns intressant och som givetvis är kryddad med galet snärtig musik. Enligt den här filmens historia var musik något som Brown knappt hört talas om tills han träffar sin livslånga musikaliska partner Bobby Byrd (Nelsan Ellis). Ändå lyckades han bli en av de mest inflytelserika musikerna genom tiderna.
I grova drag inleds den musikaliska karriären med en gospelgrupp som så småningom börjar flirta med r'n'b, vilket leder till den funk- och soulstil som blivit Browns eftermäle. Små, halvnervösa konserter växer till större och större shower. Parallellt med detta berättas historien om en fattig uppväxt med två föräldrar som hatälskade varandra (Viola Davis och Lennie James) tills mamman lämnade familjen. Sveket satt djupt i Brown och han kunde aldrig riktigt förlåta henne. Samtidigt påverkade detta Browns generella attityd till alla typer av relationer, till hans fruar (i filmen bara två, i verkligheten fyra) och till alla hans anställda medmusikanter som straffades för minsta lilla fel. En mycket komplex och speciell person.
Det är en ganska omfattande historia som hackats upp och stuvats om och slutligen komprimerats till 140 minuter. Jag tycker, utan att vara någon expert på James Brown, att historien fungerar väl på det här viset. Bosewick spelar inte över utan han gör en fin gestaltning, inte minst när han blir scenpersonligheten Brown. Det var ju en sanslös energi han hade och Bosewick verkar ha övat in alla gester, rörelser och gymnastiska övningar, för de sitter där de ska. Den här biten av filmen är ytterst välgjord. Här har regissören Tate Taylor ("Niceville") skapat scener som känns genuina in i minsta detalj.
Jag är ju svag för musikbiografier och tycker att "Get On Up" underhåller för stunden. Den kan kanske inte mäta sig med de bästa filmerna inom genren, men är för lekmannen en intressant inblick i James Brown liv och hans musik. Experten kanske tycker annorlunda.
Så här långt tycker jag inte riktigt om filmen, men sedan vaggas jag in i ett livsöde som inte berättas linjärt utan som hoppar fram och tillbaka i tiden, men som ändå lyckas förmedla en historia som känns intressant och som givetvis är kryddad med galet snärtig musik. Enligt den här filmens historia var musik något som Brown knappt hört talas om tills han träffar sin livslånga musikaliska partner Bobby Byrd (Nelsan Ellis). Ändå lyckades han bli en av de mest inflytelserika musikerna genom tiderna.
I grova drag inleds den musikaliska karriären med en gospelgrupp som så småningom börjar flirta med r'n'b, vilket leder till den funk- och soulstil som blivit Browns eftermäle. Små, halvnervösa konserter växer till större och större shower. Parallellt med detta berättas historien om en fattig uppväxt med två föräldrar som hatälskade varandra (Viola Davis och Lennie James) tills mamman lämnade familjen. Sveket satt djupt i Brown och han kunde aldrig riktigt förlåta henne. Samtidigt påverkade detta Browns generella attityd till alla typer av relationer, till hans fruar (i filmen bara två, i verkligheten fyra) och till alla hans anställda medmusikanter som straffades för minsta lilla fel. En mycket komplex och speciell person.
Det är en ganska omfattande historia som hackats upp och stuvats om och slutligen komprimerats till 140 minuter. Jag tycker, utan att vara någon expert på James Brown, att historien fungerar väl på det här viset. Bosewick spelar inte över utan han gör en fin gestaltning, inte minst när han blir scenpersonligheten Brown. Det var ju en sanslös energi han hade och Bosewick verkar ha övat in alla gester, rörelser och gymnastiska övningar, för de sitter där de ska. Den här biten av filmen är ytterst välgjord. Här har regissören Tate Taylor ("Niceville") skapat scener som känns genuina in i minsta detalj.
Jag är ju svag för musikbiografier och tycker att "Get On Up" underhåller för stunden. Den kan kanske inte mäta sig med de bästa filmerna inom genren, men är för lekmannen en intressant inblick i James Brown liv och hans musik. Experten kanske tycker annorlunda.
EXTRAMATERIALET
Vanligtvis när det gäller musikbiografier med liveframträdanden brukar det ligga kompletta versioner av låtarna och det gör det även här. Här finns det mycket mer att se - inte bara från liveframträdandena, utan alla musikaliska inslag i filmen, och det finns så klart en binge med bortklippt material också för den som vill klämma i sig mer av filmen.
Bakomfilmerna är det sedvanliga kärleksströsslandet till höger och vänster dock utan att bli outhärdligt smörigt. Chadwick Bosemans insats hyllas till höger och vänster, birollsskådespelarna får sin dos av kärlek precis som regissören Tate Taylor. Detta kompletteras av en liten film om hur filmen kom till där producenterna mest kommer till tals samt tittar på hur vissa specifika scener kom till. Det finns även med en smått märklig improviserad sekvens med Allison Janney och John Benjamin Hickey. I filmen spelar de ett par som först är lätt rasistiska och sedan dansar loss till James Browns musik. I filmen är det bara korta inklippsscener men här är hela den smått urballade improvisationen av dansdelen med i sin helhet.
För ytterligare fördjupning finns det ett kommentarspår med regissören.
Bakomfilmerna är det sedvanliga kärleksströsslandet till höger och vänster dock utan att bli outhärdligt smörigt. Chadwick Bosemans insats hyllas till höger och vänster, birollsskådespelarna får sin dos av kärlek precis som regissören Tate Taylor. Detta kompletteras av en liten film om hur filmen kom till där producenterna mest kommer till tals samt tittar på hur vissa specifika scener kom till. Det finns även med en smått märklig improviserad sekvens med Allison Janney och John Benjamin Hickey. I filmen spelar de ett par som först är lätt rasistiska och sedan dansar loss till James Browns musik. I filmen är det bara korta inklippsscener men här är hela den smått urballade improvisationen av dansdelen med i sin helhet.
För ytterligare fördjupning finns det ett kommentarspår med regissören.
TRE SAKER
1. I inledningen av filmen finns det en sekvens där James Brown och några av hans musiker flyger militärplan till Vietnam och de blir beskjutna. Tråkigt nog är specialeffekterna i denna scen snudd på pinsamt dåliga. Lite märkligt när det mesta i övrigt är mycket välgjort.
2. Mick Jagger i The Rolling Stones är en av filmens producenter. I en scen spelar James Brown förband till The Rolling Stones på ett tv-framträdande under deras första vända i USA. Brown ser till att vrida på scenenergin lite extra och säger "Welcome to America" till filmens version av Jagger när han går av scenen.
3. Dan Aykroyd spelar James Browns manager i filmen. I "The Blues Brothers" spelade Aykroyd och Brown mot varandra, och enligt uppgift var de goda vänner.
2. Mick Jagger i The Rolling Stones är en av filmens producenter. I en scen spelar James Brown förband till The Rolling Stones på ett tv-framträdande under deras första vända i USA. Brown ser till att vrida på scenenergin lite extra och säger "Welcome to America" till filmens version av Jagger när han går av scenen.
3. Dan Aykroyd spelar James Browns manager i filmen. I "The Blues Brothers" spelade Aykroyd och Brown mot varandra, och enligt uppgift var de goda vänner.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Chadwick Boseman (4)
Chadwick Boseman (4)
