Gammalt tidningsraffel i fake news-tider
FILMEN"The Post" är på pappret rena drömmen. Meryl Streep och Tom Hanks i huvudrollerna. Steven Spielberg som regissör. En verklighetsbaserad story om en omvälvande tid i amerikansk politik. En feministisk markering i moderna tider som domineras av fake news och #metoo. Alla tänkbara ingredienser till en stark film.
Och visst, "The Post" är en bra dramafilm med ett thrillerflås i bakgrunden som utöver fina insatser av Streep och Hanks innehåller utmärkta gestaltningar av Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood, Matthew Rhys, Alison Brie, Carrie Coon, Jesse Plemons och David Cross. Det är en fascinerande story, men filmen tappar lite momentum under den avslutande delen och kunde möjligtvis tajtats till lite för ett ännu bättre slutresultat.
I botten ligger avslöjandet av The Pentagon Papers, topphemliga dokument kring USA:s krig med Vietnam där många sanningar doldes för allmänheten. 1971 läcks dokumenten ut via New York Times och när regeringen hotar med drastiska åtgärder ser Washington Post med drivna chefredaktören Ben Bradlee (Hanks) sin chans - om de kan få tag på dokumenten.
Parallellt berättas historien om Kay Graham (Streep), Washington Posts ägare och ansvariga utgivare. Hon är en ensam kvinna i en väldigt manlig miljö och hon anses oerfaren och osäker. Hon har ärvt tidningen i två led - först från sin far, som gav den till hennes man, men när han tog livet av sig hamnade den i hennes händer. Nu står Washington Post inför en lansering på börsen för att stärka ekonomin, men allting riskeras av Ben Bradlees önskan om att publicera känsligt material.
Vi vet alla vid det här laget att Streep är en skådespelare som kan göra väldigt mycket med små medel. I inledningen är detta väldigt märkbart när Kay övar inför ett styrelsemöte där det är uppenbart vilka frågor som kommer att ställas angående börsnoteringen, men när det väl kommer till kritan får Kay tunghäfta och framstår som oinsatt och dum när hon egentligen har full koll. Det är Kays väg till ett avgörande beslut som är en stor del av filmens spänning.
Jag är lite svag för dagstidningsrelaterade historier. Tempot på en redaktion, spänningen i att sitta på ett scoop, grävjobben, knattrande tangenter och löpande band med nytryckta tidningar. Det är härligt, och i kombination med den historiska händelse som filmen grundas i blir "The Post" en bra dramathriller, men som kunde ha varit ännu tajtare och bättre.
Och visst, "The Post" är en bra dramafilm med ett thrillerflås i bakgrunden som utöver fina insatser av Streep och Hanks innehåller utmärkta gestaltningar av Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood, Matthew Rhys, Alison Brie, Carrie Coon, Jesse Plemons och David Cross. Det är en fascinerande story, men filmen tappar lite momentum under den avslutande delen och kunde möjligtvis tajtats till lite för ett ännu bättre slutresultat.
I botten ligger avslöjandet av The Pentagon Papers, topphemliga dokument kring USA:s krig med Vietnam där många sanningar doldes för allmänheten. 1971 läcks dokumenten ut via New York Times och när regeringen hotar med drastiska åtgärder ser Washington Post med drivna chefredaktören Ben Bradlee (Hanks) sin chans - om de kan få tag på dokumenten.
Parallellt berättas historien om Kay Graham (Streep), Washington Posts ägare och ansvariga utgivare. Hon är en ensam kvinna i en väldigt manlig miljö och hon anses oerfaren och osäker. Hon har ärvt tidningen i två led - först från sin far, som gav den till hennes man, men när han tog livet av sig hamnade den i hennes händer. Nu står Washington Post inför en lansering på börsen för att stärka ekonomin, men allting riskeras av Ben Bradlees önskan om att publicera känsligt material.
Vi vet alla vid det här laget att Streep är en skådespelare som kan göra väldigt mycket med små medel. I inledningen är detta väldigt märkbart när Kay övar inför ett styrelsemöte där det är uppenbart vilka frågor som kommer att ställas angående börsnoteringen, men när det väl kommer till kritan får Kay tunghäfta och framstår som oinsatt och dum när hon egentligen har full koll. Det är Kays väg till ett avgörande beslut som är en stor del av filmens spänning.
Jag är lite svag för dagstidningsrelaterade historier. Tempot på en redaktion, spänningen i att sitta på ett scoop, grävjobben, knattrande tangenter och löpande band med nytryckta tidningar. Det är härligt, och i kombination med den historiska händelse som filmen grundas i blir "The Post" en bra dramathriller, men som kunde ha varit ännu tajtare och bättre.
EXTRAMATERIALET
Tre bakomfilmer avhandlar filmens produktion på runt trekvarts speltid. Den inledande filmen handlar om att återskapa eran, mest i form av rekvisita, kläder och miljöer. Tidningsrum à la Washington Posts, som ändå är hjärtat i den här filmen, ser förstås inte längre ut som de gjorde då med mängder av skrivbord med klassiska skrivmaskiner. Här är det kul att notera att Tom Hanks går omkring och myser, för jag tror han samlar på gamla skrivmaskiner.
Den andra filmen handlar om själva filmningen av historien där mycket fokus ligger på Steven Spielberg. Även om det tenderar att bli det sedvanliga kärleksströsslandet finns det ändå intressanta detaljer att plocka med sig härifrån, som till exempel att filmen gjordes mer eller mindre blixtsnabbt när Spielberg ändå inte hade tänkt göra en ny film. Men manuset fick honom att ändra sig.
Den avslutande filmen är om musiken av John Williams, Spielbergs återkommande musikaliska partner som han enligt ett citat i inslaget jobbat med i 44 år. Inte illa.
Den andra filmen handlar om själva filmningen av historien där mycket fokus ligger på Steven Spielberg. Även om det tenderar att bli det sedvanliga kärleksströsslandet finns det ändå intressanta detaljer att plocka med sig härifrån, som till exempel att filmen gjordes mer eller mindre blixtsnabbt när Spielberg ändå inte hade tänkt göra en ny film. Men manuset fick honom att ändra sig.
Den avslutande filmen är om musiken av John Williams, Spielbergs återkommande musikaliska partner som han enligt ett citat i inslaget jobbat med i 44 år. Inte illa.
TRE SAKER
1. Det är roligt att se hur tidningslayout skiljer sig mellan då och nu. Att som då trycka ut den tyngsta artikeln i sin helhet på förstasidan är ju inget som görs nu för tiden, men det som slår mig mest är att det inte är några braskande rubriker eller bilder till artiklarna som lockar till läsning.
2. Ben Bradlees son Ben Bradlee Jr blev också tidningsman och kan i filmen "Spotlight" ses spelad av John Slattery.
3. Vill man ha en riktig helkväll i soffan ska man följa upp "The Post" med att se "Alla presidentens män" från 1976 som tar vid där den här filmen slutar, med Watergateskandalen.
2. Ben Bradlees son Ben Bradlee Jr blev också tidningsman och kan i filmen "Spotlight" ses spelad av John Slattery.
3. Vill man ha en riktig helkväll i soffan ska man följa upp "The Post" med att se "Alla presidentens män" från 1976 som tar vid där den här filmen slutar, med Watergateskandalen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Meryl Streep (15)
Meryl Streep (15)
