I skuggan av Warhol
FILMENEdie (Sienna Miller) är en rik tjej som lämnar ett tryggt liv på konstskolan för en mer glamorös tillvaro i 60-talets New York. Där träffar hon snart konstnären och filmaren Andy Warhol (Guy Pearce), och blir en framträdande del av hans exklusiva grupp av excentriker i hans studio "the factory". De två inleder ett platoniskt förhållande som försvåras av Edies växande drogproblem och av någon som ska föreställa Bob Dylan.
"Factory Girl" är baserad på verklighetens Edie Sedgwick, som år 1965 uppnådde en viss stjärnstatus - Warhol försökte göra henne till en stor kändis, men deras förhållande försämrades snabbt, och ett år senare var hon inte mycket mer än en typisk knarkare. Hon hade dock efter Warhol ett kort förhållande med Bob Dylan, men sångaren själv förnekar att detta var av sexuell natur.
I filmen har man valt att skildra Edies förhållanden med Warhol och Dylan, den senare nästan parodiskt spelad av Hayden Christensen, som samtida, och konstnären och musikern som rivaler. Dylan-karaktären nämns aldrig vid namn, och listas helt enkelt som "the musician", något som antagligen beror på den verklige Dylans missnöje med filmen, men att det är honom det ska föreställa går inte att ta miste på.
Regissören George Hickenlooper har alltså tillsammans med manusförfattarna tänjt en hel del på Edies historia. Och kanske behövdes detta, då hennes liv inte verkar ha varit mycket mer än ett himla strulande fram och tillbaka, med ett par års kändisskap som mellanspel.
"Factory Girl" har formen av den typiska uppgång- och fall-struktur som brukar karaktärisera biografiska filmer. Bildspråket är intensivt och stundtals får man känslan av att se ett montage i långfilmsformat, något som passar rätt väl för att skildra den dekadenta Warhol-tillvaron.
Karaktärerna är tyvärr lite underutvecklade. Edie är svår att känna sympati för, och det beror på att vi inte får tillräcklig insikt till varför hon går ner sig som hon gör. Filmen försöker få oss att ta hennes parti gentemot exploatörerna Warhol och Dylan, men detta klingar falskt när vi ser att hon bara har sig själv att skylla för sina tillkortakommanden.
Pearce fungerar bra som Warhol, även om jag fortfarande håller Crispin Glovers korta men enastående insats i Oliver Stones "The Doors" som det bästa filmporträttet av mannen. Christensen spelar som jag beskrev ovan Dylan-karaktären mycket överdrivet, i allt från röst till rörelser, och framstår mest som en irriterande posör. Vi får aldrig se honom på scen, och det kanske är lika bra, för jag kan inte tänka mig att resultatet hade blivit särskilt lyckat.
"Factory Girl" har sina stunder, den fångar tidsandan och är visuellt attraktiv, men i slutänden är huvudkaraktären Edie inte tillräckligt välbearbetad för att bli riktigt angelägen. Dessutom har Edies historia ett grundläggande problem, och det är att Warhol är en mycket mer intressant person än hon själv.
"Factory Girl" är baserad på verklighetens Edie Sedgwick, som år 1965 uppnådde en viss stjärnstatus - Warhol försökte göra henne till en stor kändis, men deras förhållande försämrades snabbt, och ett år senare var hon inte mycket mer än en typisk knarkare. Hon hade dock efter Warhol ett kort förhållande med Bob Dylan, men sångaren själv förnekar att detta var av sexuell natur.
I filmen har man valt att skildra Edies förhållanden med Warhol och Dylan, den senare nästan parodiskt spelad av Hayden Christensen, som samtida, och konstnären och musikern som rivaler. Dylan-karaktären nämns aldrig vid namn, och listas helt enkelt som "the musician", något som antagligen beror på den verklige Dylans missnöje med filmen, men att det är honom det ska föreställa går inte att ta miste på.
Regissören George Hickenlooper har alltså tillsammans med manusförfattarna tänjt en hel del på Edies historia. Och kanske behövdes detta, då hennes liv inte verkar ha varit mycket mer än ett himla strulande fram och tillbaka, med ett par års kändisskap som mellanspel.
"Factory Girl" har formen av den typiska uppgång- och fall-struktur som brukar karaktärisera biografiska filmer. Bildspråket är intensivt och stundtals får man känslan av att se ett montage i långfilmsformat, något som passar rätt väl för att skildra den dekadenta Warhol-tillvaron.
Karaktärerna är tyvärr lite underutvecklade. Edie är svår att känna sympati för, och det beror på att vi inte får tillräcklig insikt till varför hon går ner sig som hon gör. Filmen försöker få oss att ta hennes parti gentemot exploatörerna Warhol och Dylan, men detta klingar falskt när vi ser att hon bara har sig själv att skylla för sina tillkortakommanden.
Pearce fungerar bra som Warhol, även om jag fortfarande håller Crispin Glovers korta men enastående insats i Oliver Stones "The Doors" som det bästa filmporträttet av mannen. Christensen spelar som jag beskrev ovan Dylan-karaktären mycket överdrivet, i allt från röst till rörelser, och framstår mest som en irriterande posör. Vi får aldrig se honom på scen, och det kanske är lika bra, för jag kan inte tänka mig att resultatet hade blivit särskilt lyckat.
"Factory Girl" har sina stunder, den fångar tidsandan och är visuellt attraktiv, men i slutänden är huvudkaraktären Edie inte tillräckligt välbearbetad för att bli riktigt angelägen. Dessutom har Edies historia ett grundläggande problem, och det är att Warhol är en mycket mer intressant person än hon själv.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Edie Sedgwick försökte mot slutet av 60-talet rehabiltira sig från missbruket, men dog 1971 av en överdos, 28 år gammal.
2. Andy Warhol klarade sig till 1987, när han dog till följd av en hjärtattack.
3. Innan dess hade han med nöd och näppe överlevt en skottskada som tillfogades honom av extremfeministen Valerie Solanas 1968.
2. Andy Warhol klarade sig till 1987, när han dog till följd av en hjärtattack.
3. Innan dess hade han med nöd och näppe överlevt en skottskada som tillfogades honom av extremfeministen Valerie Solanas 1968.
JOEL FORNBRANT (2008-04-20)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Guy Pearce (17)
Guy Pearce (17)
