Tyngre än vad man kan tro på förhand
FILMEN"Love & Other Drugs" visade sig inte vara den lite sexbetonade romantiska komedi jag trodde den skulle vara och det ställer till det lite. Med ett betydligt tyngre och mer dramatiskt anslag känner jag mig lite besviken, även om det så klart är dumt att göra det. Bara för att jag föreställt mig en film på ett visst sätt, blir den då sämre för att den är på ett annat?
Jamie (Jake Gyllenhaal) är en duktig försäljare. Han är lika bra på att sälja hemelektronik som att sälja in sig själv hos det motsatta könet. En charmör och en förförare utan några djupare tankar. Dessvärre går det inte så bra när han smäller på chefens tjej. Han får sparken. Genom en snabbkurs utbildar han sig till att bli säljare för läkemedelsbolaget Pfizer. Han får en mentor/kollega (Oliver Platt), tilldelas ett område och några läkemedel. Uppgiften är att få in Zoloft som ett alternativ till Prozac som är den stora säljsuccén när filmen utspelar sig 1997.
Det gäller att koppla på den stora charmen för att få komma in hos läkarna och ställa sina provexemplar på medicinhyllan, att ta sig via receptionister och sekreterare, och en charmör som Jamie fixar det. Svårare är det att få Zoloftsiffrorna att närma sig Prozac. Mot en liten donation övertalar Jamie Dr Knight (Hank Azaria) att få gå bredvid honom för att lära sig mer om patienterna. Det är då han träffar Maggie (Anne Hathaway), en 26-årig konstnär med Parkinsons. Den första träffen går inget vidare, men Jamie känner ändå en dragningskraft till Maggie och lyckas lokalisera henne. Sarkastiska flirtar leder snabbt till pang-på-rödbetan-sex, som är tänkt att vara en engångsgrej, men det blir fler heta möten.
Sedan händer allt på en gång: Pfizer lanserar Viagra och Jamie blir dess säljare och det blir en braksuccé på en gång. Samtidigt utvecklas KK-förhållandet till något mer, men Maggie sätter gång på gång ned fötterna. Hon vill inte ha något förhållande. Hennes sjukdom, som blir värre, är en bromskloss och hon vill verkligen inte bli en belastning för sin partner. Men Jamie har svårt att släppa henne.
Den här Parkinsonbiten av filmen blir ganska tung och gör att filmen inte är någon lättsam komedi, men samtidigt finns det en hel del buskisbetonade scener, ofta med Jamies Jack Black-liknande lillebror (Josh Gad) som någon sorts comic relief. Jag upplever att det blir en obalans i filmen och hade hellre föredragit att den var mer seriös överlag.
Så där har vi problemet för mig: det som jag upplever som en obalans kanske andra ser som ett fullt naturligt upplägg, beroende med vilken bild av filmen man har innan man ser den. För mig blev den en ganska tung och inte speciellt rolig komedi.
Jamie (Jake Gyllenhaal) är en duktig försäljare. Han är lika bra på att sälja hemelektronik som att sälja in sig själv hos det motsatta könet. En charmör och en förförare utan några djupare tankar. Dessvärre går det inte så bra när han smäller på chefens tjej. Han får sparken. Genom en snabbkurs utbildar han sig till att bli säljare för läkemedelsbolaget Pfizer. Han får en mentor/kollega (Oliver Platt), tilldelas ett område och några läkemedel. Uppgiften är att få in Zoloft som ett alternativ till Prozac som är den stora säljsuccén när filmen utspelar sig 1997.
Det gäller att koppla på den stora charmen för att få komma in hos läkarna och ställa sina provexemplar på medicinhyllan, att ta sig via receptionister och sekreterare, och en charmör som Jamie fixar det. Svårare är det att få Zoloftsiffrorna att närma sig Prozac. Mot en liten donation övertalar Jamie Dr Knight (Hank Azaria) att få gå bredvid honom för att lära sig mer om patienterna. Det är då han träffar Maggie (Anne Hathaway), en 26-årig konstnär med Parkinsons. Den första träffen går inget vidare, men Jamie känner ändå en dragningskraft till Maggie och lyckas lokalisera henne. Sarkastiska flirtar leder snabbt till pang-på-rödbetan-sex, som är tänkt att vara en engångsgrej, men det blir fler heta möten.
Sedan händer allt på en gång: Pfizer lanserar Viagra och Jamie blir dess säljare och det blir en braksuccé på en gång. Samtidigt utvecklas KK-förhållandet till något mer, men Maggie sätter gång på gång ned fötterna. Hon vill inte ha något förhållande. Hennes sjukdom, som blir värre, är en bromskloss och hon vill verkligen inte bli en belastning för sin partner. Men Jamie har svårt att släppa henne.
Den här Parkinsonbiten av filmen blir ganska tung och gör att filmen inte är någon lättsam komedi, men samtidigt finns det en hel del buskisbetonade scener, ofta med Jamies Jack Black-liknande lillebror (Josh Gad) som någon sorts comic relief. Jag upplever att det blir en obalans i filmen och hade hellre föredragit att den var mer seriös överlag.
Så där har vi problemet för mig: det som jag upplever som en obalans kanske andra ser som ett fullt naturligt upplägg, beroende med vilken bild av filmen man har innan man ser den. För mig blev den en ganska tung och inte speciellt rolig komedi.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. I och med att filmen utspelar sig 96-97 är musiken plockad därifrån. Här finns Spindoctors, Fat Boy Slim och Billy Bragg bland annat. I den inledande hemelektroniksekvensen kan man även se "Arkiv X" på några tv-apparater.
2. I samma anda kan man se tidstypiska saker som den minimala, monokroma displayen på en modern mobiltelefon, precis så stor att den rymde namnet på den som ringde, givetvis i VERSALER...
3. Filmen bygger på en bok av en före detta Pfizer-säljare. I den utelämnade han de sexigare bitarna, men det är gott om dem i filmen.
2. I samma anda kan man se tidstypiska saker som den minimala, monokroma displayen på en modern mobiltelefon, precis så stor att den rymde namnet på den som ringde, givetvis i VERSALER...
3. Filmen bygger på en bok av en före detta Pfizer-säljare. I den utelämnade han de sexigare bitarna, men det är gott om dem i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jake Gyllenhaal (12)
Jake Gyllenhaal (12)
