Fantastiskt, gripande och fritt
FILMENMan måste väl ändå säga att "Cornelis" banade vägen för svenska biopics om våra stora musikaliska giganter. Även om det finns vissa likheter i "Monica Z" är de egentligen inte mer än att båda filmerna handlar om en ikon, att den utspelar sig i huvudsak under 60-talet och att båda huvudpersonerna levde ganska destruktiva liv. Det i sig är inte tillräckligt unikt för att filmerna ska avfärdas som kopior av varandra.
Jag tycker att "Monica Z" är en alldeles förträfflig film. Att historien är en fri tolkning av Monica Zetterlunds liv får man bara ha översikt med. Det är en dramatisk film, inte en nitisk återgivning av hennes faktiska liv. Filmen tolkar vad som i verkligheten skedde över 10-15 år på vad som här känns som kanske två. Det är egentligen ingen överdrivet positiv skildring av Monica. Hon beskrivs som en bekräftelsesökande person som sätter artisteriet framför sin egen dotter, som flirtar och tar de män hon vill ha eller spelar på deras känslor, som dränker sig i alkohol och värktabletter när framgången kommit. En person som aldrig är nöjd och som hela tiden vill ha mer.
Samtidigt gestaltas en artist av sällan skådat slag, och den tämligen okända och oerfarna Edda Magnason gör ett fantastiskt jobb i huvudrollen. Hon är kusligt lik originalet, både i utseende och i röst, och lyckas förmedla Monicas alla sidor. Kjell Bergqvist, som spelar Monicas bittra, "du ska inte tro att du är något"-proklamerande far - det vill säga den person Monica främst söker bekräftelse från - är också väldigt bra. En av de bättre prestationer Bergqvist gjort på många år.
Filmen är fylld av kända verkliga personer som rörde sig i kretsen kring Monica. Här finns Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) som skrev texterna som gjorde det möjligt för Monica att sjunga jazz på svenska, skepparkransförsedda regissören Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg) som Monica tydligen levde tillsammans med, Tage Danielsson (Jörgen Thorsson) och Hasse Alfredson (Harry Friedländer) som gjorde sångerskan till en komisk scenpersonlighet och basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) som kärleken hon inte vill ha men ändå inte kan låta någon annan få.
Och så har vi förstås alla de låtar som Sverige fick genom Monica Zetterlund. Allt som allt är det en riktigt bra film som stundtals får mig att gråta. Dels på grund av den gripande historien och dels för att jag blir påmind om det totalt ovärdiga slut Monica Zetterlunds liv fick 12 maj 2005 när hon omkom i en lägenhetsbrand.
Jag tycker att "Monica Z" är en alldeles förträfflig film. Att historien är en fri tolkning av Monica Zetterlunds liv får man bara ha översikt med. Det är en dramatisk film, inte en nitisk återgivning av hennes faktiska liv. Filmen tolkar vad som i verkligheten skedde över 10-15 år på vad som här känns som kanske två. Det är egentligen ingen överdrivet positiv skildring av Monica. Hon beskrivs som en bekräftelsesökande person som sätter artisteriet framför sin egen dotter, som flirtar och tar de män hon vill ha eller spelar på deras känslor, som dränker sig i alkohol och värktabletter när framgången kommit. En person som aldrig är nöjd och som hela tiden vill ha mer.
Samtidigt gestaltas en artist av sällan skådat slag, och den tämligen okända och oerfarna Edda Magnason gör ett fantastiskt jobb i huvudrollen. Hon är kusligt lik originalet, både i utseende och i röst, och lyckas förmedla Monicas alla sidor. Kjell Bergqvist, som spelar Monicas bittra, "du ska inte tro att du är något"-proklamerande far - det vill säga den person Monica främst söker bekräftelse från - är också väldigt bra. En av de bättre prestationer Bergqvist gjort på många år.
Filmen är fylld av kända verkliga personer som rörde sig i kretsen kring Monica. Här finns Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) som skrev texterna som gjorde det möjligt för Monica att sjunga jazz på svenska, skepparkransförsedda regissören Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg) som Monica tydligen levde tillsammans med, Tage Danielsson (Jörgen Thorsson) och Hasse Alfredson (Harry Friedländer) som gjorde sångerskan till en komisk scenpersonlighet och basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) som kärleken hon inte vill ha men ändå inte kan låta någon annan få.
Och så har vi förstås alla de låtar som Sverige fick genom Monica Zetterlund. Allt som allt är det en riktigt bra film som stundtals får mig att gråta. Dels på grund av den gripande historien och dels för att jag blir påmind om det totalt ovärdiga slut Monica Zetterlunds liv fick 12 maj 2005 när hon omkom i en lägenhetsbrand.
EXTRAMATERIALET
Det hade så klart suttit fint med en rejäl dokumentär som extramaterial, men vi får i stället nöja oss med kommentarspår, bildspel, musikvideo och tre borttagna/förlängda scener där en antar jag är en alternativ början på filmen som både etablerar Monicas tävlinginstinkt, hur hon stundtals försummar sin dotter och hur hon vill ut i den stora världen. En viktig scen, men ändå helt rätt att den inte inledde filmen.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av dansken Per Fly efter manus av Peter Birro.
2. Edda Magnason är artist i botten och har gjort flera skivor. Hennes musik har egentligen inte så mycket med Monica Zetterlunds musik att göra, men har vissa jazzkopplingar. Hon hade ingen som helst skådespelarerfarenhet när hon fick huvudrollen. Snacka om fullträff!
3. "Monica Z" kammade hem hela elva nomineringar i Guldbaggegalan. Dock kan det max bli tio vinster då Sverrir Gudnason och Kjell Bergqvist står mot varandra i kategorin Bästa manliga biroll.
2. Edda Magnason är artist i botten och har gjort flera skivor. Hennes musik har egentligen inte så mycket med Monica Zetterlunds musik att göra, men har vissa jazzkopplingar. Hon hade ingen som helst skådespelarerfarenhet när hon fick huvudrollen. Snacka om fullträff!
3. "Monica Z" kammade hem hela elva nomineringar i Guldbaggegalan. Dock kan det max bli tio vinster då Sverrir Gudnason och Kjell Bergqvist står mot varandra i kategorin Bästa manliga biroll.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sverrir Gudnason (24)
Sverrir Gudnason (24)
