Vag uppföljare med vissa poänger
FILMENFör ett par år sedan kom filmen "White noise" med Michael Keaton i huvudrollen, en ganska läskig skräckis om en man som förlorar sin hustru och får meddelanden från henne via vitt brus som gör att han kan förutse dödsfall och i bästa fall hindra dem.
Nu finns en uppföljare, om man nu vill kalla det för det. Vissa kopplingar och likheter finns det. Här finns ännu en man, spelad av Nathan Fillion, som förlorar sin hustru och son när en galning skjuter ned dem helt öppet innan han skjuter sig själv. Knäckt av detta försöker mannen - Abe - att ta sitt eget liv och lyckas nästan. Efter en nära döden-upplevelse upptäcker Abe att han blivit en sorts sändare för vitt brus-meddelanden och kan använda sina nya egenskaper för att rädda människor från annalkande dödsfall.
Precis som i "White noise" finns det en person med kunskap som kan hjälpa honom och precis som i "White noise" dör denna person ganska omgående.
Där slutar de uppenbara likheterna. När Abe använt sina kunskaper ett tag får han reda på att mördaren överlevde och söker upp honom. Det visar sig att även han haft en nära döden-upplevelse och dessutom räddat livet på Abes fru och barn, och det var därför han sedermera dödade dem. "Alla som räddas måste dödas", säger mördaren innan han får ett raserianfall.
Med hjälp av mördarens anteckningar och forskning om vad han råkat ut för, kommer Abe så småningom fram till att den gåva han fått snarare är en förbannelse.
Med lite enkla justeringar kunde den här filmen lika gärna bara hetat "The light" och inte alls varit någon uppföljare till "White noise". Jag tror nästan att det varit så att någon insåg att det fanns vissa kopplingar till Keaton-filmen och justerade manuset så att det blev en uppföljare i stället för en egen film. Så vitt jag kan se har varken regissör eller manusförfattare någon koppling till den första filmen.
Där "White noise" hade klara poänger känns "White noise 2: The light" betydligt billigare och mer poltergeistbetonad och förtjust i "jump effects". Det är en helt klart sämre film, som ändå har en och annan poäng. Men i jämförelse med sin föregångare står den sig ganska platt. Se hellre originalet.
Nu finns en uppföljare, om man nu vill kalla det för det. Vissa kopplingar och likheter finns det. Här finns ännu en man, spelad av Nathan Fillion, som förlorar sin hustru och son när en galning skjuter ned dem helt öppet innan han skjuter sig själv. Knäckt av detta försöker mannen - Abe - att ta sitt eget liv och lyckas nästan. Efter en nära döden-upplevelse upptäcker Abe att han blivit en sorts sändare för vitt brus-meddelanden och kan använda sina nya egenskaper för att rädda människor från annalkande dödsfall.
Precis som i "White noise" finns det en person med kunskap som kan hjälpa honom och precis som i "White noise" dör denna person ganska omgående.
Där slutar de uppenbara likheterna. När Abe använt sina kunskaper ett tag får han reda på att mördaren överlevde och söker upp honom. Det visar sig att även han haft en nära döden-upplevelse och dessutom räddat livet på Abes fru och barn, och det var därför han sedermera dödade dem. "Alla som räddas måste dödas", säger mördaren innan han får ett raserianfall.
Med hjälp av mördarens anteckningar och forskning om vad han råkat ut för, kommer Abe så småningom fram till att den gåva han fått snarare är en förbannelse.
Med lite enkla justeringar kunde den här filmen lika gärna bara hetat "The light" och inte alls varit någon uppföljare till "White noise". Jag tror nästan att det varit så att någon insåg att det fanns vissa kopplingar till Keaton-filmen och justerade manuset så att det blev en uppföljare i stället för en egen film. Så vitt jag kan se har varken regissör eller manusförfattare någon koppling till den första filmen.
Där "White noise" hade klara poänger känns "White noise 2: The light" betydligt billigare och mer poltergeistbetonad och förtjust i "jump effects". Det är en helt klart sämre film, som ändå har en och annan poäng. Men i jämförelse med sin föregångare står den sig ganska platt. Se hellre originalet.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består enbart av borttagna scener, och här har man verkligen saftat på. En dryg halvtimme med borttagna och förlängda, alternativa scener finns att se.
TRE SAKER
1. Den egentliga behållningen för mig är Nathan Fillion. Inget bländande skådespel, men efter att ha sett Nathan i huvudrollen i den fina tv-serien "Firefly" och filmen "Serenity" (en roll det refereras till i "White noise 2: The light") så kan jag bara inte tycka illa om hans insats.
2. En solklar koppling till föregångaren finns dock, och det är ett tidningsurklipp där det står att Mary Freeman blivit bortrövad, vilket sker i första filmen.
3. En väldigt absurd scen i filmen är när en barnkör sjunger Rush:s "Spirit of radio". Totalt oväntat och klart det kusligaste i hela filmen.
2. En solklar koppling till föregångaren finns dock, och det är ett tidningsurklipp där det står att Mary Freeman blivit bortrövad, vilket sker i första filmen.
3. En väldigt absurd scen i filmen är när en barnkör sjunger Rush:s "Spirit of radio". Totalt oväntat och klart det kusligaste i hela filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Teryl Rothery (4)
Teryl Rothery (4)
