En maffigare uppföljare
FILMENDen avslutande delen i "Arn"-dubbeln tar givetvis vid där den förra slutade. Arn (Joakim Nätterqvist) och Cecilia (Sofia Helin) är separerade från varandra efter sitt straff. Arn är nere i öknen och slåss för tempelriddarna och Cecilia är fast i klostret under den elaka abbedissan Rikkissas (Bibi Andersson) vakande öga.
Även Arn dras med jobbiga överheter som vägrar acceptera att han avtjänat sitt straff och leder honom och hela hären ut i den stekheta, vattenlösa öknen för att slåss mot muslimen Salah al-Din (Milind Soman). Det går givetvis käpprätt åt helvete och Arn blir den enda som överlever, tack vare sin dubbla relation till muslimledaren.
Många år har gått sedan den första filmen när Arn och Cecilia äntligen kan återförenas, men i Västra Götaland är det oroligt med den eviga maktkampen mellan Arns Folkungaätt och Sverkersätten. Arns förhoppning om att få leva i fred är ännu långt borta.
Den första filmen hade en ganska lång uppförsbacke innan det blev några bataljer att prata om, men här är det mer action och filmen känns överlag betydligt maffigare med stora slagscener, som dock är väldigt korta. Vissa andra partier i filmen hastas igenom i montageliknande block och det känns lite svårt att greppa karaktärernas ålder, speciellt när Arn och Cecilia umgås med sin nästan vuxne son Magnus (Martin Wallström), som skådespelarmässigt nästan ser ut att vara i samma ålder.
Jag har en väldigt förvirrad inställning till "Arn"-filmerna. Å ena sidan gillar jag att det ändå är skapligt episkt, men å andra sidan känns det samtidigt som Sverige tagit sig lite vatten över huvudet när de leker Hollywood. Jag minns ett uttalande från Jan Guillou i samband med att första filmen dök upp att han helst hade sett att filmerna gjorts av Hollywood och jag är lite böjd att hålla med. Inte minst för skådespeleriets skull för ibland känns dialogen obekvämt styltig och floskelfylld. Det känns inte riktigt som skådespelarna tror på det de säger.
Men som sagt - filmen är betydligt maffigare och känns - trots att den spelades in samtidigt som den första - mer genuin och rejäl. Inte lika mycket "Ronja Rövardotter" som den första.
Jag kan dock tänka mig att serien kommer att bli mycket bättre som en längre tv-serie, om den planen nu genomförs. Att komprimera tre hyfsat rejäla böcker till två filmer om två timmar styck har inte varit lätt och stundtals märker man att man fått kämpa hårt för att få med så mycket som möjligt i dem, med ett lite lustigt tempo i berättandet som straff.
Även Arn dras med jobbiga överheter som vägrar acceptera att han avtjänat sitt straff och leder honom och hela hären ut i den stekheta, vattenlösa öknen för att slåss mot muslimen Salah al-Din (Milind Soman). Det går givetvis käpprätt åt helvete och Arn blir den enda som överlever, tack vare sin dubbla relation till muslimledaren.
Många år har gått sedan den första filmen när Arn och Cecilia äntligen kan återförenas, men i Västra Götaland är det oroligt med den eviga maktkampen mellan Arns Folkungaätt och Sverkersätten. Arns förhoppning om att få leva i fred är ännu långt borta.
Den första filmen hade en ganska lång uppförsbacke innan det blev några bataljer att prata om, men här är det mer action och filmen känns överlag betydligt maffigare med stora slagscener, som dock är väldigt korta. Vissa andra partier i filmen hastas igenom i montageliknande block och det känns lite svårt att greppa karaktärernas ålder, speciellt när Arn och Cecilia umgås med sin nästan vuxne son Magnus (Martin Wallström), som skådespelarmässigt nästan ser ut att vara i samma ålder.
Jag har en väldigt förvirrad inställning till "Arn"-filmerna. Å ena sidan gillar jag att det ändå är skapligt episkt, men å andra sidan känns det samtidigt som Sverige tagit sig lite vatten över huvudet när de leker Hollywood. Jag minns ett uttalande från Jan Guillou i samband med att första filmen dök upp att han helst hade sett att filmerna gjorts av Hollywood och jag är lite böjd att hålla med. Inte minst för skådespeleriets skull för ibland känns dialogen obekvämt styltig och floskelfylld. Det känns inte riktigt som skådespelarna tror på det de säger.
Men som sagt - filmen är betydligt maffigare och känns - trots att den spelades in samtidigt som den första - mer genuin och rejäl. Inte lika mycket "Ronja Rövardotter" som den första.
Jag kan dock tänka mig att serien kommer att bli mycket bättre som en längre tv-serie, om den planen nu genomförs. Att komprimera tre hyfsat rejäla böcker till två filmer om två timmar styck har inte varit lätt och stundtals märker man att man fått kämpa hårt för att få med så mycket som möjligt i dem, med ett lite lustigt tempo i berättandet som straff.
EXTRAMATERIALET
Jag är stum. Inte heller på denna film finns det något extramaterial och det är nästan bisarrt konstigt. Som jag uttryckte det i recensionen av "Arn - Tempelriddaren": "Sveriges mest ambitiösa och dyra film och inget extramaterial?"
Vansinnigt.
Vansinnigt.
TRE SAKER
1. Arn får en ölsugen norsk kompis (Anders Baasmo Christiansen) i den här filmen som är mycket rolig. Kommentaren "Hur har du tänkt dig att vinna det här?" inför slutstriden är klockren.
2. Arn har verkligen tajmingen på sin sida när han dels återförenas med Cecilia och när de norska krigarna ansluter till slutstriden.
3. Igen måste jag belysa indiska skådespelaren Milind Soman som den stora behållningen i serien. Skicka honom genast till Hollywood och han kommer att bli nästa storstjärna.
2. Arn har verkligen tajmingen på sin sida när han dels återförenas med Cecilia och när de norska krigarna ansluter till slutstriden.
3. Igen måste jag belysa indiska skådespelaren Milind Soman som den stora behållningen i serien. Skicka honom genast till Hollywood och han kommer att bli nästa storstjärna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Joakim Nätterqvist (3)
Joakim Nätterqvist (3)
