Låtsas-smart

FILMEN

Jag har hållit på att kanske dö några gånger eftersom jag ibland är en idiot. Senast var när jag stod och balanserade en tjugo kilo tung tv på en ranglig pall för att få upp den på en ställning jag byggt uppe i taket. Polisen hade kunnat hitta mig raklång på golvet, med en krossad tv cementerad på mitt krossade ansikte. Världen är full av sådana till synes fåniga olyckor. Medelålders män som vill göra om hemmavid och kollar på "Äntligen hemma" verkar särskilt drabbade, om man går till statistiken. Du kanske inte visste om det, men det är faktiskt så att folk dör för att de klantar sig.

Den obehagliga hemsidan tycker att det förbättrar genpoolen. Deras tes, som de driver med en nästan fascistisk frenesi, är att det går att mäta dumhet. Om man är så dum att man har ihjäl sig själv på ett superdumt sätt så har man inte bara lämnat jorden och det mänskliga samhället – man har också förverkat sin rätt att bidra till det mänskliga samhällets utveckling. Så en gång om året delar hemsidan ut pris till sådana som dött. Och nu finns det en film som vill raljera kring detta.

Michael Burrows (Joseph Fiennes) jobbar på San Francisco Police Department. Han är fenomenal på brottsprofiler, rentav kårens bästa. När utredarna på en brottsplats kör fast kallas han in för att klara skivan. Problemet är dock att han svimmar när han ser blod (hemofobi). Manus och regi-norrmannen Finn Taylor låter sin huvudperson hamna i ett läge då han kunde ha gripit en gärningsman men svimmar på grund av sin fobi. Det leder till sparken och förnedring. I stället får Michael jobb på försäkringsbolag för att reda ut så kallade X-fall, alltså sådana fall som beskrivs i inledningen till denna recension. Fåniga jävla skitolyckor som dödar människor, som kanske är deras eget fel. Som bonus får Michael söta förklädet Siri (Winona Ryder), som ledsagar honom genom verklighet och overklighet.

Det här är en film som vill vara lika smart som "Fight Club". Här ska finnas smarta scener, som när Fiennes gissar vad en man har för kalsonger på sig och rabblar fakta eller när det beskrivs att det är 2,2 % mindre chans att dö i duschen om man använder flytande tvål i stället för vanlig tvål. Berättartekniken med snabba klipp och något slags folkbildande berättande är "Fight Club" rakt av. Här får man inte låta sig luras! Det är en okej film men den är inte genial, som "Fight Club".

I själva verket är det en episodfilm med en roadmovie som ramhistoria och här finns det en massa trevligt att titta på. Här finns Fiennes stela neurotiker, besatt av statistik och överlevnad. ("Jag tror på beteende, inte ödet.") Juliette Lewis spelar en roll hon verkligen kan, en white trash någonstans på prärien. Till och med Metallica gör en cameo. Eller vi litterära nördar som får se Lawrence Ferlinghetti i en biroll.

Varje scen, eller varje galet Darwin-case, innehåller minst en mycket känd amerikansk eller brittisk skådespelare. Bäst är det när David Arquette åker i en bil i 650 km/h. Ha, ha.

EXTRAMATERIALET

Inget alls.

TRE SAKER

1. Det här är Chris Penns sista film. Han söp och knarkade och åt ihjäl sig, inte sant? Chris Penn var en mycket bra skådespelare som jag alltid beundrat. Hans insats i "Short Cuts" är kanske hans bästa.

2. Åh, detta är roligt … Hahaha! "Kids … kids! Quiet! Your father has lost his mind again." Om en man som ser en bil som flyger förbi i 650 km/h.

3. "Mythbusters"-killarna Jamie Hyneman och Adam Savage gör ett litet inhopp i filmen. De spelar försäljare av oreglerat överskottsmaterial från armén.

Arkiv

TOBIAS JOHANSSON (2007-04-27)

KOMMENTARER - Inga kommentarer än

Kommentera recensionen