Skruvade improvisationer i maskotvärlden
FILMENTio år har gått sedan Christopher Guest senast gjorde väsen av sig som långfilmsregissör efter eget manus. Då kom "For your consideration" som temporärt klev bort från den mockumentärmall i princip allt han gjort följt. Skönt nog är han tillbaka i formatet igen och serverar ännu en fejkdokumentär om folk med ett mycket specifikt intresse. I det här fallet handlar det om maskotar till idrottslag. Ni vet de där människorna som döljer sig inuti avancerade dräkter som gör sitt yttersta för att peppa igång publiken, men som ingen vet hur de egentligen ser ut.
Detta har Guest funderat kring och skapat en värld där människorna inuti maskotarna får träda fram, och dessutom tävla mot varandra om vem som är den bästa.
Jämfört med Guests tidigare filmer i formen är "Mascots" mest lik "Best in Show", hundutställningsfilmen från 2000. Upplägget är väldigt likt: vi träffar huvudpersonerna i deras hemmiljöer där de berättar om sina liv och om sin maskotpersona. Sen tar vi oss mot det stora eventet och förberedelserna på plats, innan det väl är dags för tävling och sedan stämmer vi av "ett år senare" där efterspelets konsekvenser visar sig. Formen är bekant och jag har inga problem med det - det är karaktärerna och deras unika historier som är grejen med Guests filmer. Det finns inga skrivna repliker, bara en skiss över historien och mängder av bakgrundshistoria till karaktärerna som skådespelarna får gräva djupt i till sina improvisationer. Det ger en verklig, men samtidigt skruvad känsla som jag verkligen gillar.
Ställd mot "Best in Show" eller "A Mighty Wind" eller "Waiting for Guffman" är "Mascots" lite blek. Den har sina roliga stunder, men det är långt i från samma känsla som de nämnda filmerna förmedlade. Visserligen har jag levt med dem ganska länge, men det är en klasskillnad. "Mascots" finess är att upplägget är så himla dumt och maskotkaraktärerna så otroligt skruvade.
Många skådespelare känns igen från Guests tidigare filmer - Michael Hitchcock, Parker Posey, Christopher Moynihan, Phil Mayhew, John Michael Higgins, Jim Piddock, Ed Begley Jr., Jane Lynch, Don Lake, Fred Willard, Jennifer Coolidge och Bob Balaban är välbekanta sedan tidigare, och dessa får hjälp av Zach Woods, Sarah Baker, Chris O'Dowd, Tom Bennett och Susan Yeagley med flera som för in lite nytt blod i ensemblen. Med tanke på att både Guest och hans standardaktörer börjar åldras nu är det inte helt fel att det kommer in några nya figurer, för inte ska väl "Mascots" bli det sista vi får från regissören? Kanske kan samarbetet med Netflix mynna ut i fler skruvade historier? Då får det gärna gå lite snabbare än tio år mellan filmerna.
Detta har Guest funderat kring och skapat en värld där människorna inuti maskotarna får träda fram, och dessutom tävla mot varandra om vem som är den bästa.
Jämfört med Guests tidigare filmer i formen är "Mascots" mest lik "Best in Show", hundutställningsfilmen från 2000. Upplägget är väldigt likt: vi träffar huvudpersonerna i deras hemmiljöer där de berättar om sina liv och om sin maskotpersona. Sen tar vi oss mot det stora eventet och förberedelserna på plats, innan det väl är dags för tävling och sedan stämmer vi av "ett år senare" där efterspelets konsekvenser visar sig. Formen är bekant och jag har inga problem med det - det är karaktärerna och deras unika historier som är grejen med Guests filmer. Det finns inga skrivna repliker, bara en skiss över historien och mängder av bakgrundshistoria till karaktärerna som skådespelarna får gräva djupt i till sina improvisationer. Det ger en verklig, men samtidigt skruvad känsla som jag verkligen gillar.
Ställd mot "Best in Show" eller "A Mighty Wind" eller "Waiting for Guffman" är "Mascots" lite blek. Den har sina roliga stunder, men det är långt i från samma känsla som de nämnda filmerna förmedlade. Visserligen har jag levt med dem ganska länge, men det är en klasskillnad. "Mascots" finess är att upplägget är så himla dumt och maskotkaraktärerna så otroligt skruvade.
Många skådespelare känns igen från Guests tidigare filmer - Michael Hitchcock, Parker Posey, Christopher Moynihan, Phil Mayhew, John Michael Higgins, Jim Piddock, Ed Begley Jr., Jane Lynch, Don Lake, Fred Willard, Jennifer Coolidge och Bob Balaban är välbekanta sedan tidigare, och dessa får hjälp av Zach Woods, Sarah Baker, Chris O'Dowd, Tom Bennett och Susan Yeagley med flera som för in lite nytt blod i ensemblen. Med tanke på att både Guest och hans standardaktörer börjar åldras nu är det inte helt fel att det kommer in några nya figurer, för inte ska väl "Mascots" bli det sista vi får från regissören? Kanske kan samarbetet med Netflix mynna ut i fler skruvade historier? Då får det gärna gå lite snabbare än tio år mellan filmerna.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Några av Chistopher Guests mest återkommande skådespelare saknas i filmen. Var är Michael McKean, Catherine O'Hara och Eugene Levy? Den sistnämnda brukar vara Guests manuskompis, så är det inte denna gång.
2. Veteranen Harry Shearer saknas också, men bidrar med sin röst i alla fall.
3. Guest själv upprepar sin karaktär från "Waiting for Guffman", Corky St. Clair, som vad jag inte vet har setts på 20 år. Han är sig lik!
2. Veteranen Harry Shearer saknas också, men bidrar med sin röst i alla fall.
3. Guest själv upprepar sin karaktär från "Waiting for Guffman", Corky St. Clair, som vad jag inte vet har setts på 20 år. Han är sig lik!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
Zach Woods (8)
Zach Woods (8)
