En verbal boxningmatch
FILMENAmerikansk politik och presidenter är en aldrig sinande inspirationskälla för filmskapare. Oavsett om de är fiktiva eller i allra högsta grad verkliga så kan deras historier berättas om och om igen. Det finns hur många exempel som helst att rada upp, men bara för att ta några från de senaste åren så nämner jag "Charlie Wilson’s War", "Death of a president", "Man of the year", "W.", "Milk" och så "Frost/Nixon".
Richard M. Nixon klev i förtid av sin presidentpost när jag var drygt ett år gammal och fullt naturligt har jag inget egentligt minne av honom. Min Nixon är egentligen mest formad av parodier och nidbilder snarare än den verkliga personen och den verkliga politikern.
Hans liv har filmats tidigare, till exempel i "Nixon" (1995) där Anthony Hopkins gestaltade honom, men "Frost/Nixon" är inte ännu en biografi utan fokuserar helt och hållet på en speciell historia, nämligen när tv-mannen David Frost (Michael Sheen) fick fram sanningen genom en av tidernas mest uppmärksammade intervjuer.
Det hela börjar i efterskvalpet av Watergateskandalen då Nixon (Frank Langella) lämnar posten och tar sin tillflykt i Californien. Frost har vid det här laget en talkshow i Australien, men drömmer om att få återvända till USA och återigen känna på den framgång han hade där tidigare. Då föds idén om den definitiva intervjun med Nixon, något som kan vara biljetten tillbaka. Mot rätt summa pengar visar sig idén bli en möjlighet och Frost samlar ihop ett team (Sam Rockwell, Matthew Macfadyen, Oliver Platt) som ska hjälpa honom med researchen.
När intervjuen sedan börjar visar det sig att Nixon är en slingrig ål. Ska all planering gå åt skogen?
Regissören Ron Howard visar i "Frost/Nixon" att han är minst lika duktig som David Fincher ("Zodiac") på att skildra 70-talet på ett vansinnigt autentiskt sätt. Filmen är mycket snyggt gjord och detaljerad på ett sådant där filmmagiskt sätt. Vad som är lika magiskt är skådespeleriet som är fullkomligt briljant. De båda huvudpersonerna glänser, men även alla biroller (Sam Rockwell, Matthew Macfadyen, Oliver Platt samt Toby Jones och Kevin Bacon) bidrar till ett underbart ensemblespel.
Det går dock inte att bortse från Frank Langella och Michael Sheens suveräna gestaltningar där de båda ger sina karaktärer den dualitet de har. Nixon - å ena sidan en självsäker och i sin egen åsikt felfri och utan skuld, men å andra sidan väl medveten om vad han ställt till med och vad konsekvenserna blivit. Frost - å ena sidan en glassig playboy, hungrig på framgång, men å andra sidan sitter han inne på en önskan om att bli tagen på allvar.
Dessutom samspelar Langella och Sheen mycket väl. Det blir ett psykologiskt spel när de sitter öga mot öga, vilket i och för sig inte är så konstigt i och med att filmen är en adaption av en pjäs som spelats i både London och New York med just Frank Langella och Michael Sheen i huvudrollerna, så de har minst sagt övat på sina karaktärer.
Formen på filmen är mycket tilltalande. Spelfilmens spännande och viljestarka drama mixas upp med dokumentärartade intervjuer med karaktärerna där birollsskådespelarna på ett utmärkt trovärdigt sätt ger tyngd till helheten. Det är en lite onaturlig mix men inte ovanlig, "Capote - En iskall mordgåta" hade ett liknade upplägg och jag gillar det.
Jag gillar faktiskt allting. "Frost/Nixon" är en film helt i min smak - genuin, spännande och fantastiskt bra gjord.
Richard M. Nixon klev i förtid av sin presidentpost när jag var drygt ett år gammal och fullt naturligt har jag inget egentligt minne av honom. Min Nixon är egentligen mest formad av parodier och nidbilder snarare än den verkliga personen och den verkliga politikern.
Hans liv har filmats tidigare, till exempel i "Nixon" (1995) där Anthony Hopkins gestaltade honom, men "Frost/Nixon" är inte ännu en biografi utan fokuserar helt och hållet på en speciell historia, nämligen när tv-mannen David Frost (Michael Sheen) fick fram sanningen genom en av tidernas mest uppmärksammade intervjuer.
Det hela börjar i efterskvalpet av Watergateskandalen då Nixon (Frank Langella) lämnar posten och tar sin tillflykt i Californien. Frost har vid det här laget en talkshow i Australien, men drömmer om att få återvända till USA och återigen känna på den framgång han hade där tidigare. Då föds idén om den definitiva intervjun med Nixon, något som kan vara biljetten tillbaka. Mot rätt summa pengar visar sig idén bli en möjlighet och Frost samlar ihop ett team (Sam Rockwell, Matthew Macfadyen, Oliver Platt) som ska hjälpa honom med researchen.
När intervjuen sedan börjar visar det sig att Nixon är en slingrig ål. Ska all planering gå åt skogen?
Regissören Ron Howard visar i "Frost/Nixon" att han är minst lika duktig som David Fincher ("Zodiac") på att skildra 70-talet på ett vansinnigt autentiskt sätt. Filmen är mycket snyggt gjord och detaljerad på ett sådant där filmmagiskt sätt. Vad som är lika magiskt är skådespeleriet som är fullkomligt briljant. De båda huvudpersonerna glänser, men även alla biroller (Sam Rockwell, Matthew Macfadyen, Oliver Platt samt Toby Jones och Kevin Bacon) bidrar till ett underbart ensemblespel.
Det går dock inte att bortse från Frank Langella och Michael Sheens suveräna gestaltningar där de båda ger sina karaktärer den dualitet de har. Nixon - å ena sidan en självsäker och i sin egen åsikt felfri och utan skuld, men å andra sidan väl medveten om vad han ställt till med och vad konsekvenserna blivit. Frost - å ena sidan en glassig playboy, hungrig på framgång, men å andra sidan sitter han inne på en önskan om att bli tagen på allvar.
Dessutom samspelar Langella och Sheen mycket väl. Det blir ett psykologiskt spel när de sitter öga mot öga, vilket i och för sig inte är så konstigt i och med att filmen är en adaption av en pjäs som spelats i både London och New York med just Frank Langella och Michael Sheen i huvudrollerna, så de har minst sagt övat på sina karaktärer.
Formen på filmen är mycket tilltalande. Spelfilmens spännande och viljestarka drama mixas upp med dokumentärartade intervjuer med karaktärerna där birollsskådespelarna på ett utmärkt trovärdigt sätt ger tyngd till helheten. Det är en lite onaturlig mix men inte ovanlig, "Capote - En iskall mordgåta" hade ett liknade upplägg och jag gillar det.
Jag gillar faktiskt allting. "Frost/Nixon" är en film helt i min smak - genuin, spännande och fantastiskt bra gjord.
EXTRAMATERIALET
Lite smått och gott har samlats ihop bland extramaterialet. Dels finns dryga 20 minuter bortklippta scener med till större delen utökade sekvenser och dels finns ett kommentarspår med Ron Howard som jag inte hunnit lyssna på i sin helhet ännu, men det verkar spännande.
I och för sig kommer det mesta Howard säger fram även i bakomfilmen som gräver lite djupare i hur filmen kom till med närmare tittar på skådespelarna/karaktärerna, kostym och design och liknande bitar. Det är en bra bakomfilm där höjdpunkterna är de sekvenser när de verkliga personerna - de som fortfarande är i liv - skymtar förbi och man inser att skådespelarna faktiskt är väldigt lika sina original. Dessvärre får man inte bilder från scenversionen av "Frost/Nixon" vilket hade varit väldigt roligt att se för jämförelsens skull.
Ett litet inslag handlar om den verkliga intervjun och vi får se lite bilder därifrån, vilket jag pratar mer om i den separata recensionen. Det man dock kan notera i en direkt jämförelse är hur miljön imiterats in i minsta detalj och hur intervjun har blivit rätt så mycket mer dramatisk och animerad i spelfilmen, men det är ju inte direkt oväntat.
Till sist får vi lite information om Nixon Library, som en sorts balans för att poängtera att Nixon inte var djävulen... Lite tveksamt inslag, men ändå intressant.
I och för sig kommer det mesta Howard säger fram även i bakomfilmen som gräver lite djupare i hur filmen kom till med närmare tittar på skådespelarna/karaktärerna, kostym och design och liknande bitar. Det är en bra bakomfilm där höjdpunkterna är de sekvenser när de verkliga personerna - de som fortfarande är i liv - skymtar förbi och man inser att skådespelarna faktiskt är väldigt lika sina original. Dessvärre får man inte bilder från scenversionen av "Frost/Nixon" vilket hade varit väldigt roligt att se för jämförelsens skull.
Ett litet inslag handlar om den verkliga intervjun och vi får se lite bilder därifrån, vilket jag pratar mer om i den separata recensionen. Det man dock kan notera i en direkt jämförelse är hur miljön imiterats in i minsta detalj och hur intervjun har blivit rätt så mycket mer dramatisk och animerad i spelfilmen, men det är ju inte direkt oväntat.
Till sist får vi lite information om Nixon Library, som en sorts balans för att poängtera att Nixon inte var djävulen... Lite tveksamt inslag, men ändå intressant.
TRE SAKER
1. I jämförelse med sina original är skådespelarna förhållandevis lika, Sheen är lite snyggare än Frost och Langella är betydligt äldre och mer tärd än Nixon, vilket passar bra i sammanhanget. Någon recensent påpekade att Langella egentligen är mer lik den dåvarande presidenten i Sovjetunionen - Brezjnev, vilket är lite komiskt.
2. I filmens värld är det lite svårt att få grepp om tiden men i korta drag var det enligt följande: Watergate-skandalen skedde 1972, Nixon avgick 1974 och intervjuerna spelades in och sändes 1977.
3. "M." i Richard M. Nixon står för "Milhous", och jag tror det inte är en tillfällighet att en karaktär i "The Simpsons" heter så. Dessutom figurerar Nixons huvud som universal president i "Futurama" då och då... Matt Groening verkar minst sagt ha en liten hang-up på den forna presidenten.
2. I filmens värld är det lite svårt att få grepp om tiden men i korta drag var det enligt följande: Watergate-skandalen skedde 1972, Nixon avgick 1974 och intervjuerna spelades in och sändes 1977.
3. "M." i Richard M. Nixon står för "Milhous", och jag tror det inte är en tillfällighet att en karaktär i "The Simpsons" heter så. Dessutom figurerar Nixons huvud som universal president i "Futurama" då och då... Matt Groening verkar minst sagt ha en liten hang-up på den forna presidenten.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Frank Langella (11)
Frank Langella (11)
