Så mycket så att det blir FÖR mycket
FILMENHelena Bergström har gjort det igen, regisserat en film. Debutfilmen "Se upp för dårarna" kom 2007 och mottogs bra av den svenska publiken. Uppföljaren "Så olika" gick inte lika lätt hem hos undertecknad. Den har inte samma värme och genuina känsla som debutfilmen.
"Så olika" handlar om systrarna Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrika Ericsson). Lotta är nytillsatt finansborgarråd och Sanna den lite smått ostrukturerade tv-producenten. Finansborgarrådet är en nyskild tvåbarnsmamma medan tv-producenten är singeltjejen som har ett förhållande med en av sina kollegor, som så klart redan har en tjej. Lotta har fullt upp i maktens korridorer medan Sanna ska landsätta ett underhållningsprogram mitt bland djuren på Skansen. Som grädden på moset blir Lottas tonårsdotter Julia kär i sonen till Lottas värsta politiska motståndare.
Filmen vill för mycket. Helena Bergström vill för mycket. Alla slags historier, kärleksrelationer och konstellationer ska få sitt och det blir som sagt – för mycket. De homosexuella ska få sitt, tonåringarna sin del, medelåldersmännen sin del av kakan, de barnlösa singlarna likaså och de nyskilda föräldrarna sitt. Det spretar åt alldeles för många håll och därför går det inte att ta till sig kärnan av filmen. Vilken den nu är. Kärleken skulle jag gissa men i och med att regissören gör sådana enorma försök att nå ut med tusentals känslor lyckas istället ingen nå fram ordentligt.
Filmen är fullproppad med kända namn och ett efterlängtat återseende på film är Johan Widerberg. Han gör faktiskt en rolltolkning som ändå på något vis lyckas krypa ur filmen och nå fram. Djurskötaren Kristian (Widerberg) arbetar på Skansen och med den intensiva isblå blicken lyckas han att beröra. Annars är Ingela Olsson behållningen i denna spretiga film som borde ha skalats av med flera lager. Att Tony Nutley skött fotot går inte att ta miste på. Det känns väl igen från Colin Nutleys verk och jag gillar det foto jag ser.
"Så olika" handlar om systrarna Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrika Ericsson). Lotta är nytillsatt finansborgarråd och Sanna den lite smått ostrukturerade tv-producenten. Finansborgarrådet är en nyskild tvåbarnsmamma medan tv-producenten är singeltjejen som har ett förhållande med en av sina kollegor, som så klart redan har en tjej. Lotta har fullt upp i maktens korridorer medan Sanna ska landsätta ett underhållningsprogram mitt bland djuren på Skansen. Som grädden på moset blir Lottas tonårsdotter Julia kär i sonen till Lottas värsta politiska motståndare.
Filmen vill för mycket. Helena Bergström vill för mycket. Alla slags historier, kärleksrelationer och konstellationer ska få sitt och det blir som sagt – för mycket. De homosexuella ska få sitt, tonåringarna sin del, medelåldersmännen sin del av kakan, de barnlösa singlarna likaså och de nyskilda föräldrarna sitt. Det spretar åt alldeles för många håll och därför går det inte att ta till sig kärnan av filmen. Vilken den nu är. Kärleken skulle jag gissa men i och med att regissören gör sådana enorma försök att nå ut med tusentals känslor lyckas istället ingen nå fram ordentligt.
Filmen är fullproppad med kända namn och ett efterlängtat återseende på film är Johan Widerberg. Han gör faktiskt en rolltolkning som ändå på något vis lyckas krypa ur filmen och nå fram. Djurskötaren Kristian (Widerberg) arbetar på Skansen och med den intensiva isblå blicken lyckas han att beröra. Annars är Ingela Olsson behållningen i denna spretiga film som borde ha skalats av med flera lager. Att Tony Nutley skött fotot går inte att ta miste på. Det känns väl igen från Colin Nutleys verk och jag gillar det foto jag ser.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Helena Bergströms dotter Molly medverkar i filmen. Man skulle kunna tro att hon spelar Julia eftersom den tjejen är väldigt lik Helena. Men hon spelar Ellinor, som vid en närmare titt också är väldigt lik Helena.
2. Om en musikgrupp kan produktplaceras så lyckas man väldigt väl med det i filmen. Arvingarna får väldigt mycket gratisreklam. Om lemurerna på Skansen skulle tjäna pengar på varje gång de syns i bild under långa stunder skulle de vara stentäta.
3. Rikard Wolff spelar Strindberg i en teateruppsättning. Han är faktiskt ruggigt lik originalet.
2. Om en musikgrupp kan produktplaceras så lyckas man väldigt väl med det i filmen. Arvingarna får väldigt mycket gratisreklam. Om lemurerna på Skansen skulle tjäna pengar på varje gång de syns i bild under långa stunder skulle de vara stentäta.
3. Rikard Wolff spelar Strindberg i en teateruppsättning. Han är faktiskt ruggigt lik originalet.
MARIA EREMO (2010-03-30)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ingela Olsson (8)
Ingela Olsson (8)
