Mörkt och bra när komiker spelar i drama
FILMENKristin Wiig och Bill Hader är kända för sina många roller i roliga filmer. Det är dock blott tredje filmen de gör tillsammans, men båda är fostrade i den amerikanska långköraren "Saturday Night Live" och har sedan 2005 till i dag varit både fasta medlemmar och gäster. Roliga figurer, alltså.
"The Skeleton Twins" är ingen rolig historia. Det är ett drama med sin beskärda del av tydligt och gömt mörker, som visserligen har några roliga scener och sekvenser, men om man tror att filmen är en renodlad komedi så har man gjort ett fatalt misstag.
Paret spelar tvillingarna Milo och Maggie som uppenbarligen har växt ifrån varandra och när filmen tar sin början har de inte pratat med varandra på tio år. Vad som för dem samman är att båda är på väg och ta sina liv, på olika sätt, på var sitt håll. Bäst/värst går det för Milo som hamnar på sjukhus med uppskurna handleder medan Maggie precis är på väg att stoppa piller i munnen när hon får ett telefonsamtal om Milos självmordsförsök. Maggie bjuder hem Milo så att han kan få läka under trygga förhållanden tillsammans med systern och hennes man Lance (Luke Wilson). Milo har ingen annan så han är inte svårövertalad.
Tvillingarnas mörker luftas. De har en historia med både gemensam och individuell svärta, med föräldrar som svikit dem på olika vis och egna sätt att hantera sina personliga plågor, då som nu. Det är inte helt enkelt för Milo och Maggie att hitta tillbaka till varandra, samtidigt som båda bär på egna problem.
Det är med andra ord en rätt mörk historia vi har att göra med här, men jag tycker verkligen om att se skådespelare som till nästan 100 procent är kända för sina roliga roller bita tag i något mer dramatiskt. Det händer något då, och samtidigt får Hader och Wiig en riktigt bra kemi tillsammans som kanske blir som allra mest genuin i filmens lättare scener där de på syskons vis tramsar loss på samma sätt som deras karaktärer gjorde som barn. Det känns väldigt äkta och skönt mildrande i svärtan och gör "The Skeleton Twins" till en riktigt bra film.
"The Skeleton Twins" är ingen rolig historia. Det är ett drama med sin beskärda del av tydligt och gömt mörker, som visserligen har några roliga scener och sekvenser, men om man tror att filmen är en renodlad komedi så har man gjort ett fatalt misstag.
Paret spelar tvillingarna Milo och Maggie som uppenbarligen har växt ifrån varandra och när filmen tar sin början har de inte pratat med varandra på tio år. Vad som för dem samman är att båda är på väg och ta sina liv, på olika sätt, på var sitt håll. Bäst/värst går det för Milo som hamnar på sjukhus med uppskurna handleder medan Maggie precis är på väg att stoppa piller i munnen när hon får ett telefonsamtal om Milos självmordsförsök. Maggie bjuder hem Milo så att han kan få läka under trygga förhållanden tillsammans med systern och hennes man Lance (Luke Wilson). Milo har ingen annan så han är inte svårövertalad.
Tvillingarnas mörker luftas. De har en historia med både gemensam och individuell svärta, med föräldrar som svikit dem på olika vis och egna sätt att hantera sina personliga plågor, då som nu. Det är inte helt enkelt för Milo och Maggie att hitta tillbaka till varandra, samtidigt som båda bär på egna problem.
Det är med andra ord en rätt mörk historia vi har att göra med här, men jag tycker verkligen om att se skådespelare som till nästan 100 procent är kända för sina roliga roller bita tag i något mer dramatiskt. Det händer något då, och samtidigt får Hader och Wiig en riktigt bra kemi tillsammans som kanske blir som allra mest genuin i filmens lättare scener där de på syskons vis tramsar loss på samma sätt som deras karaktärer gjorde som barn. Det känns väldigt äkta och skönt mildrande i svärtan och gör "The Skeleton Twins" till en riktigt bra film.
EXTRAMATERIALET
Två olika kommentarspår finns att slå på till filmen. Regissören Craig Johnson parar i det ena ihop sig med huvudrollsinnehavarna och i det andra med sin manusförfattare och sin producent. Jag har inte haft tid och möjlighet att lyssna på dem, men kul med två olika att välja mellan.
En kvartslång making of berättar konkret om hur filmen kom till och om de olika skådespelarna/karaktärerna. Inget märkvärdigt i sig utan en ganska vanlig titt bakom kulisserna. Craig Johnson nämner vid ett tillfälle hur fånigt han tycker det är när han själv tittar på bakomfilmer och deltagarna berättar om hur roligt de hade, men samtidigt kan han inte låta bli att själv beskriva inspelningen som rolig.
Mer kul kan man få i ett litet block med bloopers och ett med improvisationer. De båda flyter nästan samman. Mindre kul är ett två-minuters-montage med bilder när folk dansar eller rör sig (?), inte speciellt mycket mervärde där. Då är det mer värt att lägga en kvart på filmens borttagna scener. Här finns en del givande att se.
En kvartslång making of berättar konkret om hur filmen kom till och om de olika skådespelarna/karaktärerna. Inget märkvärdigt i sig utan en ganska vanlig titt bakom kulisserna. Craig Johnson nämner vid ett tillfälle hur fånigt han tycker det är när han själv tittar på bakomfilmer och deltagarna berättar om hur roligt de hade, men samtidigt kan han inte låta bli att själv beskriva inspelningen som rolig.
Mer kul kan man få i ett litet block med bloopers och ett med improvisationer. De båda flyter nästan samman. Mindre kul är ett två-minuters-montage med bilder när folk dansar eller rör sig (?), inte speciellt mycket mervärde där. Då är det mer värt att lägga en kvart på filmens borttagna scener. Här finns en del givande att se.
TRE SAKER
1. Det är mycket musik i filmen, men mest minnesvärd är scenen där Hader och Wiig mimar till "Nothing's Gonna Stop Us Now" av Jefferson Starship.
2. De två tidigare filmerna Hader och Wiig gjort ihop är "Adventureland" och "Paul".
3. Anna Faris skulle göra ursprungligen göra rollen som sedermera blev Wiigs.
2. De två tidigare filmerna Hader och Wiig gjort ihop är "Adventureland" och "Paul".
3. Anna Faris skulle göra ursprungligen göra rollen som sedermera blev Wiigs.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA