Mycket välgjort om Hollywoods roligaste
FILMEN"Chaplin" kom 1992 och av någon outgrundlig anledning missade jag den då. Jag såg den varken på bio eller på VHS - det var en film som passerade utanför min radar. I takt med Robert Downey Jr:s uppsving gled filmen sakta in i mitt medvetande och blev snudd på mytomspunnen. Rollen han Oscarnominerades för, som jag inte hade sett. Nu har jag äntligen det och det har varit väl värt väntan. Nästa år är det 25-årsjubileum och kanske kommer det att uppmärksammas med en nyutgåva där filmen genomgått en digital restaurering och kanske kompletteras med den director's cut som ska finnas med runt 20 minuter mer material. Det lär visa sig, men denna utgåva räcker gott och väl i dagsläget.
Filmen berättas i flashbacks med utgång från en genomgång av Chaplins manus till sin egen självbiografi. Först får vi bara höra konversationerna men sen ser vi även helt fiktiva George Hayden (Anthony Hopkins) pressa en runt 70-årig Chaplin om luckor i manuset, vilket leder till alla flashbacks. Det börjar med de första stapplande stegen på scenen när han som barn hoppar in och sjunger en sång i sin mammas ställe. Vidare går vi till tonårstiden där Chaplin börjar imitera folk och lägger deras rörelser på minnet och så småningom blir komiker med en fallenhet för fysisk humor och en speciell talang för att gestalta extremt fulla herrar. Publiken skrattar så de kiknar.
Det är först i början av 1910-talet då han skickas över till USA som det börjar ta fart. Chaplin upptäcker filmens effekt på publiken och blir fascinerat besatt av både material och teknik. När han sedan anlitas av regissören Mack Sennett (Dan Aykroyd) dröjer det inte länge innan han hittar sin definitiva karaktär - luffaren i plommonstop och pösiga byxor - och braksuccén väntar bakom dörren. Därifrån är steget till att bli egen regissör och sedermera egen studiochef inte speciellt långt och plötsligt är den brittiska mannen världens mest kända man.
Men precis som Chaplins filmer bjöd på både skratt och grått finns det en mörk skugga bakom framgången. Allting startar med ett komplicerat familjeförhållande där en återkommande galenskap konsumerade mamman och den lille Charles Spencer Chaplin skildes från sin äldre bror Sydney (Paul Rhys). Lägg till detta ett minst lika komplicerat förhållande till kvinnor generellt sett och ett smått politiskt engagemang som gjorde Chaplin till ett hett villebråd för de kommunistjagande FBI med J. Edgar Hoover (Kevin Dunn) i spetsen. Inte konstigt att Chaplin blev vit och trött mot slutet.
Jag gillar biografifilmer och "Chaplins" 140 minuter rusar förbi i ganska snabbt tempo. Det är en intressant historia som fått liv genom Richard Attenboroughs regi. Delar av filmen berättas på samma lekfulla, lätt uppsnabbade vis som många av Chaplins tidiga stumfilmer, men i det stora hela är det ett sansat lugn i berättandet som ger både tyngd och substans. Att sedan se hur vissa ikoniska delar av Chaplinmyten faller på plats är riktigt härligt. Emellanåt klipps det fram och tillbaka mellan de verkliga filmerna och spelfilmens gestaltning bakom kulisserna och där framstår det ytterst tydligt att Downey Jr gjort en riktig kalasinsats. Oscarsnomineringen var väl förtjänt. Även partierna där han bär gammelmanssmink fungerar fint, även om de kanske känns lite taffliga med dagens mått mätt.
Helt klart en mycket sevärd film. För historiens skull och även för gestaltningens.
Filmen berättas i flashbacks med utgång från en genomgång av Chaplins manus till sin egen självbiografi. Först får vi bara höra konversationerna men sen ser vi även helt fiktiva George Hayden (Anthony Hopkins) pressa en runt 70-årig Chaplin om luckor i manuset, vilket leder till alla flashbacks. Det börjar med de första stapplande stegen på scenen när han som barn hoppar in och sjunger en sång i sin mammas ställe. Vidare går vi till tonårstiden där Chaplin börjar imitera folk och lägger deras rörelser på minnet och så småningom blir komiker med en fallenhet för fysisk humor och en speciell talang för att gestalta extremt fulla herrar. Publiken skrattar så de kiknar.
Det är först i början av 1910-talet då han skickas över till USA som det börjar ta fart. Chaplin upptäcker filmens effekt på publiken och blir fascinerat besatt av både material och teknik. När han sedan anlitas av regissören Mack Sennett (Dan Aykroyd) dröjer det inte länge innan han hittar sin definitiva karaktär - luffaren i plommonstop och pösiga byxor - och braksuccén väntar bakom dörren. Därifrån är steget till att bli egen regissör och sedermera egen studiochef inte speciellt långt och plötsligt är den brittiska mannen världens mest kända man.
Men precis som Chaplins filmer bjöd på både skratt och grått finns det en mörk skugga bakom framgången. Allting startar med ett komplicerat familjeförhållande där en återkommande galenskap konsumerade mamman och den lille Charles Spencer Chaplin skildes från sin äldre bror Sydney (Paul Rhys). Lägg till detta ett minst lika komplicerat förhållande till kvinnor generellt sett och ett smått politiskt engagemang som gjorde Chaplin till ett hett villebråd för de kommunistjagande FBI med J. Edgar Hoover (Kevin Dunn) i spetsen. Inte konstigt att Chaplin blev vit och trött mot slutet.
Jag gillar biografifilmer och "Chaplins" 140 minuter rusar förbi i ganska snabbt tempo. Det är en intressant historia som fått liv genom Richard Attenboroughs regi. Delar av filmen berättas på samma lekfulla, lätt uppsnabbade vis som många av Chaplins tidiga stumfilmer, men i det stora hela är det ett sansat lugn i berättandet som ger både tyngd och substans. Att sedan se hur vissa ikoniska delar av Chaplinmyten faller på plats är riktigt härligt. Emellanåt klipps det fram och tillbaka mellan de verkliga filmerna och spelfilmens gestaltning bakom kulisserna och där framstår det ytterst tydligt att Downey Jr gjort en riktig kalasinsats. Oscarsnomineringen var väl förtjänt. Även partierna där han bär gammelmanssmink fungerar fint, även om de kanske känns lite taffliga med dagens mått mätt.
Helt klart en mycket sevärd film. För historiens skull och även för gestaltningens.
EXTRAMATERIALET
En bakomfilm av gammalt snitt från när det begav sig tar oss med bakom kulisserna och berättar ungefär vad filmen går ut på och Chaplins historia i snabbformat via intervjuer med skådespelare och filmmakare. Robert Downey Jr fungerar i en sorts inramning där han på bästa "Hello, I'm Troy McClure"-vis i kavaj och träningsbyxor (?) läser innantill samtidigt som han på ett onaturligt vis försöker sätta sig i en filmstol. Lite stelt och småtaffligt, men så här var den här typen av bakomfilmer förr.
Detta kompletteras av filmens trailer och en hemmafilm från familjen Chaplins arkiv där de är ute på någon sorts segling. Inte så jättespännande kan jag tycka.
Detta kompletteras av filmens trailer och en hemmafilm från familjen Chaplins arkiv där de är ute på någon sorts segling. Inte så jättespännande kan jag tycka.
TRE SAKER
1. Chaplins mamma Hannah Chaplin spelas av Chaplins dotter Geraldine Chaplin. Geraldine spelar alltså sin egen farmor.
2. I en parallellvärld - eller flera - kunde huvudrollen gjorts av Jim Carrey, Johnny Depp, Kevin Kline (som i stället gestaltar Douglas Fairbanks i filmen), Dustin Hoffman, Billy Crystal, Tom Cruise, John Cusack eller Antony Sher då alla dessa nämnts som aktuella för rollen. Med tanke på hur bildlik Robert Downey Jr är - och framför allt hur bra hans insats är - är det skönt att det blev som det blev!
3. För filmfotot står svenska veteranen Sven Nykvist.
2. I en parallellvärld - eller flera - kunde huvudrollen gjorts av Jim Carrey, Johnny Depp, Kevin Kline (som i stället gestaltar Douglas Fairbanks i filmen), Dustin Hoffman, Billy Crystal, Tom Cruise, John Cusack eller Antony Sher då alla dessa nämnts som aktuella för rollen. Med tanke på hur bildlik Robert Downey Jr är - och framför allt hur bra hans insats är - är det skönt att det blev som det blev!
3. För filmfotot står svenska veteranen Sven Nykvist.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Robert Downey Jr (24)
Robert Downey Jr (24)
