Fint ensembleskådespel i udda format
FILMENBilly Crudup, David Duchovny, Maggie Gyllenhaal, Julianne Moore. Där har vi en line-up som heter duga. Fyra fina skådespelare i en komedi som "tar över där 'Sex and the city' slutar", enligt omslaget.
Tja, kanske det. Själv skulle jag beskriva den som mellantinget mellan en klassisk Måns och Hannes-film och något från Woody Allen, filtrerat genom "Sex and the city". Har ni bilden klar? Då kör vi!
Vi är i New York, och vi följer två par: Tom (Duchovny) och Rebecca (Moore) samt Tobey (Crudup) och Maggie (Gyllenhaal). Tom är före detta reklamare som nu blivit hemmaman när Rebecca tar sin redan framgångsrika skådespelarkarriär vidare. Tobey är Rebeccas bror och Toms bästa vän och så instängd i sina problem att till och med hans terapeut ledsnat. Maggie å sin sida är aspirerande barnboksförfattarinna och längtar efter giftemål och barn.
Tom och Rebecca har redan barn, och kanske är det därför Rebecca tappat sexlusten medan Tom är mer sugen än någonsin. Sexdriften är så stark att han inte kan stå emot ett förhållande vid sidan av. Samtidigt ledsnar Maggie på Tobeys neuroser och lämnar honom, och kort därefter separerar även Tom och Rebecca till följd av hans personliga äventyr. Tom och Tobey får nu slåss mot sina gemensamma depressioner i hopp om att en dag återförenas med sina älskade, för kärleken övervinner allt. Eller?
Det tar ett litet tag att få grepp om filmen och det har lite att göra med att dialogen är ganska vass och öppen på ett sätt som man inte riktigt är van vid i den här typen av filmer. Relationerna sinsemellan är inte riktigt tillrättade efter Hollywoodmallen, vilket givetvis är en bra sak, men det känns ändå aningens skumt. Men också bra, när man lärt sig att uppskatta formen.
"En feelgood film (sic) för alla som någon gång varit kär" står det också på omslaget. Varför är det så att alla "feelgood-filmer" måste innehålla otrohet? Det finns inget "feelgood" i otrohet, det vet alla som varit med om det. Ursäkta utsvävningen, men den frågan har jag alltid haft.
Men visst, fram mot finalen så blir det ett klassiskt och självskrivet slut och även om "Trust the man" inte är den bästa romantiska komedi jag sett så är det en ganska skön film, med lite annorlunda känsla och ett fint ensembleskådespel där ingen dominerar men alla levererar.
Tja, kanske det. Själv skulle jag beskriva den som mellantinget mellan en klassisk Måns och Hannes-film och något från Woody Allen, filtrerat genom "Sex and the city". Har ni bilden klar? Då kör vi!
Vi är i New York, och vi följer två par: Tom (Duchovny) och Rebecca (Moore) samt Tobey (Crudup) och Maggie (Gyllenhaal). Tom är före detta reklamare som nu blivit hemmaman när Rebecca tar sin redan framgångsrika skådespelarkarriär vidare. Tobey är Rebeccas bror och Toms bästa vän och så instängd i sina problem att till och med hans terapeut ledsnat. Maggie å sin sida är aspirerande barnboksförfattarinna och längtar efter giftemål och barn.
Tom och Rebecca har redan barn, och kanske är det därför Rebecca tappat sexlusten medan Tom är mer sugen än någonsin. Sexdriften är så stark att han inte kan stå emot ett förhållande vid sidan av. Samtidigt ledsnar Maggie på Tobeys neuroser och lämnar honom, och kort därefter separerar även Tom och Rebecca till följd av hans personliga äventyr. Tom och Tobey får nu slåss mot sina gemensamma depressioner i hopp om att en dag återförenas med sina älskade, för kärleken övervinner allt. Eller?
Det tar ett litet tag att få grepp om filmen och det har lite att göra med att dialogen är ganska vass och öppen på ett sätt som man inte riktigt är van vid i den här typen av filmer. Relationerna sinsemellan är inte riktigt tillrättade efter Hollywoodmallen, vilket givetvis är en bra sak, men det känns ändå aningens skumt. Men också bra, när man lärt sig att uppskatta formen.
"En feelgood film (sic) för alla som någon gång varit kär" står det också på omslaget. Varför är det så att alla "feelgood-filmer" måste innehålla otrohet? Det finns inget "feelgood" i otrohet, det vet alla som varit med om det. Ursäkta utsvävningen, men den frågan har jag alltid haft.
Men visst, fram mot finalen så blir det ett klassiskt och självskrivet slut och även om "Trust the man" inte är den bästa romantiska komedi jag sett så är det en ganska skön film, med lite annorlunda känsla och ett fint ensembleskådespel där ingen dominerar men alla levererar.
EXTRAMATERIALET
Det finns fyra borttagna scener att se. Det verkar som om de togs bort ganska tidigt då ljudet är helt annorlunda på dem. Vissa av dem känns som de tagits bort med all rätt, medan andra lika gärna kunde varit med i filmen. En är till och med riktigt rolig, och det är när Tom går till en doktor för ett testikelrelaterat problem kopplat till hans mobiltelefon... Visserligen förstår jag varför scenen togs bort, för den är väldigt rolig i början och sen blir den inte fullt lika kul.
Utöver det finns det lite trailers att titta på.
Utöver det finns det lite trailers att titta på.
TRE SAKER
1. Jag är fortfarande så färgad av Billy Crudups karaktär i "Almost Famous" att jag har enorma problem att se honom utan halvlångt hår och mustasch. Det är så han ser ut för mig!
2. Jag tycker det är lite märkligt när skådespelaren och karaktären har samma namn. Jag menar: Maggie Gyllenhaal spelar "Maggie". Okej om namnet valdes innan skådespelaren, men är det så svårt att byta namn i manus?
3. Maggie träffar en ny kille i filmen, en tysk (?) skådespelare som skulle kunna vara skulpterad utifrån Thorsten Flinck. Otroligt likt på många vis.
2. Jag tycker det är lite märkligt när skådespelaren och karaktären har samma namn. Jag menar: Maggie Gyllenhaal spelar "Maggie". Okej om namnet valdes innan skådespelaren, men är det så svårt att byta namn i manus?
3. Maggie träffar en ny kille i filmen, en tysk (?) skådespelare som skulle kunna vara skulpterad utifrån Thorsten Flinck. Otroligt likt på många vis.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Maggie Gyllenhaal (7)
Maggie Gyllenhaal (7)
