Cigaretter och sexism i 60-talet
FILMENTiteln "Mad Men" är inte bara dubbeltydlig utan trippeltydlig. Till att börja med är det en omskrivning av reklamare ("ad men") och de flesta av dessa höll hus på Madison Avenue (Mad Ave), där de själva myntade uttrycket. Slutligen finns det så klart den bokstavliga tolkningen: galna män.
Nu är männen i "Mad Men" inte så galna som jag hade trott och hoppats på. Serien har fått mängder av lovord från alla håll och kanter. Bara på förpackningarna till den svenska releasen finns fem citat från stora svenska tidningar som pekar på hur bra och fantastisk serien är. Det är klart att sådana citat - tillsammans med allt annat bra jag hört om serien - skapar oehörda förväntningar hos mig, förväntningar som bara delvis uppfylls.
Det är helt klart ett bra drama, satt i 60-talets USA. I New York närmare bestämt och på Manhattan i synnerhet. Huvudperson är Don Draper (Jon Hamm) - en oerhört framgångsrik reklamare på firman Sterling Cooper. Det är ingen av de största firmorna men det går ändå väldigt bra för dem, mycket tack vare Draper, och just därför är större firmor framme och försöker värva över honom då och då.
Men bakom varje framgångsrik person finns ett gäng avundsjuka yngre personer som har fullt schå med att ställa in sig när de egentligen hatar personen och vill att han ska försvinna så de kan ta dess plats. Så är relationen mellan Pete Campbell (Vincent Kartheiser) och Don. Gång efter annan gör Pete bort sig, men Don kan av politiska skäl inte sparka honom och mot slutet av säsongen hittar Pete ett sätt att - åtminstone försöka - utpressa Don i hopp om att få en bättre position på firman.
Don ruvar nämligen på en hemlighet som poppar upp ett par gånger under säsongens gång, men han gör sitt bästa att låta den förbli en hemlighet. Men det är inte det enda Don smusslar med. Trots att han är gift, med fru och barn ute i förorten, har han - och skaffar sig - flera älskarinnor, allt medan fru Betty (January Jones) går hemma och tror det bästa om honom och fasas när grannfrun berättar om sin mans utomäktenskapliga äventyr. En stor del av säsongen går åt att skildra att det inte är så bra mellan paret Draper, men jag tycker inte att det framgår så tydligt.
Kvinnoskildringarna är annars något som får tittaren att rynka på ögonbrynen. Jämställdhet var inget ledord under 60-talet, något som nyanställda sekreteraren Peggy Olsen (Elisabeth Moss) blir varse om när hon trampar in på Sterling Cooper i det första avsnittet. Don Draper är visserligen vänlig mot henne men det är en tydlig klasskillnad mellan de framgångsrika reklamarna och dess sekreterare. Mer än en gång stöter Peggy på kollegor som står inne på damrummet och grinar, och när hon minst anar det står hon där själv.
Som vägledning finns Joan Holloway (Christina Hendricks) som hittat den perfekta avvägningen mellan de båda lägren. Denna kurviga kvinna utvecklar sig till en av de mest spännade karaktärerna under säsongens gång. Det går dock bra för Peggy som avancerar till copywriter, till viss mäns förtret, samtidigt som något högst oväntat händer.
Bland det mest underhållande som händer i serien är Dons relation till sin närmaste chef Roger Sterling (John Slattery), där det verkligen är en strålande kemi mellan skådespelarna. Bland annat får vi se vad som händer när man kämpat sig upp till 23:e våningen via trapphuset efter att slevat i sig ett par dussin ostron med tillhörande drinkar...
Seriens styrka är annars att den så oerhört övertygande sätter oss i 60-talsmiljön. Det är precis som man plockat in alla skådespelare, kameramän och regissörer i en tidsmaskin och åkt tillbaka till det tidiga 60-talet. Visserligen är detta inget ovanligt för amerikanska periodproduktioner, men det är ändå något speciellt när det är så välgjort som i "Mad Men". Ibland stumnar jag till, när man till exempel byggt upp ett helt supermarket som är i bild i kanske tre minuter.
Detta går så klart igen i övrig rekvisita, kostymering och make-up. Karaktärerna ser verkligen 60-tal ut, eller snarare slutet av 50-talet eftersom 60-talet inte riktigt hade blivit 60-talet i början av decenniet. En snygg detalj som skaparna plockat upp.
"Man Men" är mycket snygg, välgjord och underhållande, men samtidigt uppfyller den inte riktigt mina förväntningar, fast jag är tämligen övertygad om att dess briljans kommer att komma smygande på mig när jag minst anar det efter att ha låtit den sjunka in. Faktum är att jag redan nu skulle vilja se om de 13 avsnitten med nya ögon.
Nu är männen i "Mad Men" inte så galna som jag hade trott och hoppats på. Serien har fått mängder av lovord från alla håll och kanter. Bara på förpackningarna till den svenska releasen finns fem citat från stora svenska tidningar som pekar på hur bra och fantastisk serien är. Det är klart att sådana citat - tillsammans med allt annat bra jag hört om serien - skapar oehörda förväntningar hos mig, förväntningar som bara delvis uppfylls.
Det är helt klart ett bra drama, satt i 60-talets USA. I New York närmare bestämt och på Manhattan i synnerhet. Huvudperson är Don Draper (Jon Hamm) - en oerhört framgångsrik reklamare på firman Sterling Cooper. Det är ingen av de största firmorna men det går ändå väldigt bra för dem, mycket tack vare Draper, och just därför är större firmor framme och försöker värva över honom då och då.
Men bakom varje framgångsrik person finns ett gäng avundsjuka yngre personer som har fullt schå med att ställa in sig när de egentligen hatar personen och vill att han ska försvinna så de kan ta dess plats. Så är relationen mellan Pete Campbell (Vincent Kartheiser) och Don. Gång efter annan gör Pete bort sig, men Don kan av politiska skäl inte sparka honom och mot slutet av säsongen hittar Pete ett sätt att - åtminstone försöka - utpressa Don i hopp om att få en bättre position på firman.
Don ruvar nämligen på en hemlighet som poppar upp ett par gånger under säsongens gång, men han gör sitt bästa att låta den förbli en hemlighet. Men det är inte det enda Don smusslar med. Trots att han är gift, med fru och barn ute i förorten, har han - och skaffar sig - flera älskarinnor, allt medan fru Betty (January Jones) går hemma och tror det bästa om honom och fasas när grannfrun berättar om sin mans utomäktenskapliga äventyr. En stor del av säsongen går åt att skildra att det inte är så bra mellan paret Draper, men jag tycker inte att det framgår så tydligt.
Kvinnoskildringarna är annars något som får tittaren att rynka på ögonbrynen. Jämställdhet var inget ledord under 60-talet, något som nyanställda sekreteraren Peggy Olsen (Elisabeth Moss) blir varse om när hon trampar in på Sterling Cooper i det första avsnittet. Don Draper är visserligen vänlig mot henne men det är en tydlig klasskillnad mellan de framgångsrika reklamarna och dess sekreterare. Mer än en gång stöter Peggy på kollegor som står inne på damrummet och grinar, och när hon minst anar det står hon där själv.
Som vägledning finns Joan Holloway (Christina Hendricks) som hittat den perfekta avvägningen mellan de båda lägren. Denna kurviga kvinna utvecklar sig till en av de mest spännade karaktärerna under säsongens gång. Det går dock bra för Peggy som avancerar till copywriter, till viss mäns förtret, samtidigt som något högst oväntat händer.
Bland det mest underhållande som händer i serien är Dons relation till sin närmaste chef Roger Sterling (John Slattery), där det verkligen är en strålande kemi mellan skådespelarna. Bland annat får vi se vad som händer när man kämpat sig upp till 23:e våningen via trapphuset efter att slevat i sig ett par dussin ostron med tillhörande drinkar...
Seriens styrka är annars att den så oerhört övertygande sätter oss i 60-talsmiljön. Det är precis som man plockat in alla skådespelare, kameramän och regissörer i en tidsmaskin och åkt tillbaka till det tidiga 60-talet. Visserligen är detta inget ovanligt för amerikanska periodproduktioner, men det är ändå något speciellt när det är så välgjort som i "Mad Men". Ibland stumnar jag till, när man till exempel byggt upp ett helt supermarket som är i bild i kanske tre minuter.
Detta går så klart igen i övrig rekvisita, kostymering och make-up. Karaktärerna ser verkligen 60-tal ut, eller snarare slutet av 50-talet eftersom 60-talet inte riktigt hade blivit 60-talet i början av decenniet. En snygg detalj som skaparna plockat upp.
"Man Men" är mycket snygg, välgjord och underhållande, men samtidigt uppfyller den inte riktigt mina förväntningar, fast jag är tämligen övertygad om att dess briljans kommer att komma smygande på mig när jag minst anar det efter att ha låtit den sjunka in. Faktum är att jag redan nu skulle vilja se om de 13 avsnitten med nya ögon.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är inklämt på den fjärde skivan och är ungefär en och en halv timme långt. Mest plats tar en tredelad making-of som heter "Establishing Mad Men". Här får vi följa med in bakom kulisserna och vara med om hur idén till serien kom till, via piloten, lite om skådespelarna, inspelningsplatserna och rekvisitan. Ungefär allt man kan önska av en making-of, det vill säga mycket bra.
Sen finns det en liten kortis om musiken i serien och en lite längre dokumentär titt på reklamarbetet under 60-talet då det blev aktuellt att sätta bilder till the American Dream. Även detta intressant.
Bra extramaterial med andra ord.
Sen finns det en liten kortis om musiken i serien och en lite längre dokumentär titt på reklamarbetet under 60-talet då det blev aktuellt att sätta bilder till the American Dream. Även detta intressant.
Bra extramaterial med andra ord.
TRE SAKER
1. Omslaget stoltserar med frasen "Succéserien från skaparna av 'Sopranos'", vilket inte är någon lögn. "Mad Men"-skaparen Matthew Weiner var i allra högsta grad inblandad i "Sopranos" under de sista säsongerna, och satt och skrev på ett avsnitt när han fick telefonsamtalet om att "Mad Men"-piloten skulle produceras. Han plockade även med sig en hel del folk från "Sopranos" till piloten, dock inga betydande skådespelare.
2. Att omslaget är utformat som ett cigarettpaket är verkligen ingen tillfällighet. Dels är en cigarettreklam det första vi får vara med om i serien och dels röker alla som borstbindare. Det och det ständiga drickandet skapar en sorts overklighet som passar serien perfekt.
3. Vinjetten till serien är mycket tjusig. Se den på YouTube, där det även finns en "Simpsons"-parodi av den.
2. Att omslaget är utformat som ett cigarettpaket är verkligen ingen tillfällighet. Dels är en cigarettreklam det första vi får vara med om i serien och dels röker alla som borstbindare. Det och det ständiga drickandet skapar en sorts overklighet som passar serien perfekt.
3. Vinjetten till serien är mycket tjusig. Se den på YouTube, där det även finns en "Simpsons"-parodi av den.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jon Hamm (15)
Jon Hamm (15)
