Realismen är Mad Mens starkaste kort
FILMENPå något sätt känns "Mad Men" som en väldigt annorlunda dramaserie i jämförelse med andra. Då syftar jag inte på den så exemplariskt återgivna 60-tals-miljön och -stämningen, utan snarare på formen på avsnitten. Det händer liksom ingenting... Eller, det är klart att det gör det, men det är mer som vi bara är med i karaktärernas liv än att deras historier förstärkts med dramatiska utvecklingar. För mig tar det några avsnitt innan jag kommer in i känslan, men samtidigt kan jag inte låta bli att önska att det fanns mer att se när det sista avsnittet rullat klart. En märklig känsla som jag inte direkt kan påstå att jag fått av någon annan serie.
Kritikerkåren är enad över "Mad Mens" briljans och jag håller med när det kommer till seriens realism. Jag köper helt klart karaktärerna rakt av och miljön är som sagt så väl återgiven att det känns som man rest tillbaka i tiden med ett par HD-kameror och bara filmat livet på en stark reklambyrå på Manhattan. Det är så snyggt, så stilrent och så trovärdigt. Ta till exempel en sådan liten detalj som när huvudpersonen Don Draper (Jon Hamm) är på picknick med sin fru Betty (January Jones) och deras barn och Don avslutar picknicken med att kasta iväg sin ölburk i det gröna och Betty samlar ihop deras grejer och låter skräpet ligga kvar på backen utan någon som helst tanke på att plocka upp det. Så gör man inte idag, men det framstår som något självklart på 60-talet.
Redan i den första säsongen handlade mycket om Don och Bettys förhållande, hur det inte riktigt var så perfekt som det såg ut att vara. Don hade multipla älskarinnor och Betty var mest deprimerad. Nu har hon fått utlopp för sin passion, ridning, och Don håller sig i kragen. I alla fall ett tag, men sen börjar han vänstra med en äldre kvinna och slutligen kommer detta fram som ett rykte till Betty och trots att Don hävdar att det inte är sant så får deras förhållande en allvarlig törn.
På Sterling Cooper går arbetet vidare. Nya stora konton kommer till medan andra förloras. Specialanställda Duck Philips (Mark Moses) driver inte in den mängd nya jobb han förväntats leverera och smider mot slutet av säsongen planer som ska förbättra hans situation samtidigt som Sterling Cooper som helhet går mot en förändring. Duck är en svår karaktär att få grepp om, men ett är i alla fall klart: han gillar inte Don.
Något som jag verkligen gillar med "Mad Men" är realismen och då syftar jag speciellt på att man hänger med i den faktiska historien. Marilyn Monroes död påverkar kvinnorna på kontoret och mot slutet av säsongen oroar det kalla kriget alla när USA upptäckt ryska missiler på Kuba, och i nästa säsong lär mordet på JFK få en liknande betydelse. Det är kanske självklara detaljer när det kommer till kritan, men jag gillar det - det förstärker den här känslan av att vi skickat moderna kameror bakåt i tiden.
Jag skulle vilja älska "Mad Men" men vi är inte helt kompatibla med varandra. Dock så tycker jag väldigt mycket om serien och är glad över att det kommer mer. Oavsett om det inte händer lika mycket som jag hade velat så kan jag inte låta bli att engagera mig i karaktärerna och fundera på hur det ska gå för dem.
Kritikerkåren är enad över "Mad Mens" briljans och jag håller med när det kommer till seriens realism. Jag köper helt klart karaktärerna rakt av och miljön är som sagt så väl återgiven att det känns som man rest tillbaka i tiden med ett par HD-kameror och bara filmat livet på en stark reklambyrå på Manhattan. Det är så snyggt, så stilrent och så trovärdigt. Ta till exempel en sådan liten detalj som när huvudpersonen Don Draper (Jon Hamm) är på picknick med sin fru Betty (January Jones) och deras barn och Don avslutar picknicken med att kasta iväg sin ölburk i det gröna och Betty samlar ihop deras grejer och låter skräpet ligga kvar på backen utan någon som helst tanke på att plocka upp det. Så gör man inte idag, men det framstår som något självklart på 60-talet.
Redan i den första säsongen handlade mycket om Don och Bettys förhållande, hur det inte riktigt var så perfekt som det såg ut att vara. Don hade multipla älskarinnor och Betty var mest deprimerad. Nu har hon fått utlopp för sin passion, ridning, och Don håller sig i kragen. I alla fall ett tag, men sen börjar han vänstra med en äldre kvinna och slutligen kommer detta fram som ett rykte till Betty och trots att Don hävdar att det inte är sant så får deras förhållande en allvarlig törn.
På Sterling Cooper går arbetet vidare. Nya stora konton kommer till medan andra förloras. Specialanställda Duck Philips (Mark Moses) driver inte in den mängd nya jobb han förväntats leverera och smider mot slutet av säsongen planer som ska förbättra hans situation samtidigt som Sterling Cooper som helhet går mot en förändring. Duck är en svår karaktär att få grepp om, men ett är i alla fall klart: han gillar inte Don.
Något som jag verkligen gillar med "Mad Men" är realismen och då syftar jag speciellt på att man hänger med i den faktiska historien. Marilyn Monroes död påverkar kvinnorna på kontoret och mot slutet av säsongen oroar det kalla kriget alla när USA upptäckt ryska missiler på Kuba, och i nästa säsong lär mordet på JFK få en liknande betydelse. Det är kanske självklara detaljer när det kommer till kritan, men jag gillar det - det förstärker den här känslan av att vi skickat moderna kameror bakåt i tiden.
Jag skulle vilja älska "Mad Men" men vi är inte helt kompatibla med varandra. Dock så tycker jag väldigt mycket om serien och är glad över att det kommer mer. Oavsett om det inte händer lika mycket som jag hade velat så kan jag inte låta bli att engagera mig i karaktärerna och fundera på hur det ska gå för dem.
EXTRAMATERIALET
Då den första säsongen stoltserade med 90 minuter extramaterial är det förstås en stor besvikelse att denna andra säsong inte har någonting alls.
DVD-utgåvan kommer visserligen i en "cigarettförpackning", vilket dessvärre blu-ray-utgåvan inte gör.
DVD-utgåvan kommer visserligen i en "cigarettförpackning", vilket dessvärre blu-ray-utgåvan inte gör.
TRE SAKER
1. Colin Hanks gör en ganska stor gästroll som präst i ungefär hälften av de 13 avsnitten.
2. Då och då kommer det situationer och repliker som är så roliga att jag skrattar till högt, de flesta via sköna Roger Sterling (John Slattery).
3. Det eviga rökandet och drickandet känns fortfarande helt off. Det är klart man reagerar när till och med präster och doktorer röker och där varje möte, oavsett hur långt eller kort, ackompanjeras med en drink från de alltid närvarande flaskorna.
2. Då och då kommer det situationer och repliker som är så roliga att jag skrattar till högt, de flesta via sköna Roger Sterling (John Slattery).
3. Det eviga rökandet och drickandet känns fortfarande helt off. Det är klart man reagerar när till och med präster och doktorer röker och där varje möte, oavsett hur långt eller kort, ackompanjeras med en drink från de alltid närvarande flaskorna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jon Hamm (15)
Jon Hamm (15)
