Rullar på utan extremt dramatiska svängar
FILMENInnan jag ska skriva denna recension av den femte säsongen av "Mad Men" läser jag mina tidigare recensioner av de fyra första boxarna. När man kommit så här långt i en serie är det ganska svårt att klämma ur sig nya åsikter om serien i sin helhet. Det är mest gamla åsikter som poppar upp på nytt, som den här märkliga känslan av att det egentligen inte händer något i serien fast det så klart gör det. Jag har tidigare beskrivit dramaturgin som "realistisk" eftersom det inte är några extrema dramatiska vändningar, utan att serien mest rullar på i samma fina kvalitet som alltid.
Så är det även nu. Jag gillar verkligen att sjunka in i en säsong och därför är det ingen direkt överraskning att jag slukar boxen i två sessioner varav hela tio av de tretton avsnitten sågs på en kväll och natt. Så lätt är det att ta in "Mad Men" och jag blir som alltid lite småledsen när boxen är över och det inte finns mer att se. Lyckligtvis kommer det att komma fler säsonger och jag ser redan fram emot mer.
I slutet av säsong fyra gifte Don Draper (Jon Hamm) sig lite snabbt och oväntat med Megan (Jessica Paré) som varit både hans sekreterare och barnvakt. Nu har paret flyttat till en lyxig lägenhet och har hand om Dons barn då och då. Megan har avancerat på Sterling Cooper Draper Pryce vilket förstås inte roar alla. Många blickar misstänksamt på henne, men hon är inte någon oduglig kollega som bara glider med utan det är faktiskt hon som kläcker den slutgiltiga pitchen för en speciellt bökig kund och precis i rätt tillfälle. Men Megan har egna drömmar som inte inkluderar en anställning inom reklambranschen och Don får kämpa mot sina traditionella värderingar som börjar utplånas allt mer av förändringsvindarna så här i andra hälften av 60-talet.
Äktenskapet fungerar dock och Don lyckas vara trogen förutom i en feberdröm som är just det: en dröm. På andra sidan stan går ex-frun Betty (January Jones) och är olycklig. Hon har gått upp avsevärt i vikt och irriterar sig över att Don skaffat en "yngre modell", speciellt som barnen tycker om att vara med Megan. Vi får faktiskt inte se så speciellt mycket av Betty i denna säsong, karaktären har börjat att fasas ut på något sätt.
På firman är det Pete Campbell (Vincent Kartheiser) som börjar avancera allt mer och mer. Det är han som drar in de flesta kunderna och som får de viktigaste mötena, något som irriterar delägaren Roger Sterling (John Slattery) som ser till att snegla i smyg på Campbells agenda för att dyka upp på hans möten extra tidigt. Campbell har nu blivit lite av en Don Draper från första säsongen. Nu är det han som har fru och barn ute i förorten och får pendla varje dag och börjar funderar på vad som är poängen med allt. Lusten till förhållanden vid sidan av ökar och ett sådant inleds.
Peggy Olson (Elisabeth Moss) börjar känna sig allt mindre värd på kontoret efter att allt fler uppdrag hamnar hos andra copywriters och när en annan firma erbjuder henne ett jobb måste hon ta ett svårt beslut. Ett annat svårt beslut tar ekonomichefen och delägaren Lane Pryce (Jared Harris) när han är i desperat behov av pengar. En förfalskad check ska visa sig vara väldigt avgörande. Pryce är även inblandad i att en stor kund knyts till firman, men Joan Harris (Christina Hendricks) är också delaktig då hon mer eller mindre tvingas göra något väldigt oetiskt för firmans skull.
Ja, "Mad Men" rullar som sagt på och säsongen avslutas med en fråga som kanske kan leda till viss förändring, eller så leder den ingenstans. Vem vet? Jag har faktiskt ingen aning om var serien ska ta vägen i säsong sex, men är väldigt sugen på att få veta det snart.
Så är det även nu. Jag gillar verkligen att sjunka in i en säsong och därför är det ingen direkt överraskning att jag slukar boxen i två sessioner varav hela tio av de tretton avsnitten sågs på en kväll och natt. Så lätt är det att ta in "Mad Men" och jag blir som alltid lite småledsen när boxen är över och det inte finns mer att se. Lyckligtvis kommer det att komma fler säsonger och jag ser redan fram emot mer.
I slutet av säsong fyra gifte Don Draper (Jon Hamm) sig lite snabbt och oväntat med Megan (Jessica Paré) som varit både hans sekreterare och barnvakt. Nu har paret flyttat till en lyxig lägenhet och har hand om Dons barn då och då. Megan har avancerat på Sterling Cooper Draper Pryce vilket förstås inte roar alla. Många blickar misstänksamt på henne, men hon är inte någon oduglig kollega som bara glider med utan det är faktiskt hon som kläcker den slutgiltiga pitchen för en speciellt bökig kund och precis i rätt tillfälle. Men Megan har egna drömmar som inte inkluderar en anställning inom reklambranschen och Don får kämpa mot sina traditionella värderingar som börjar utplånas allt mer av förändringsvindarna så här i andra hälften av 60-talet.
Äktenskapet fungerar dock och Don lyckas vara trogen förutom i en feberdröm som är just det: en dröm. På andra sidan stan går ex-frun Betty (January Jones) och är olycklig. Hon har gått upp avsevärt i vikt och irriterar sig över att Don skaffat en "yngre modell", speciellt som barnen tycker om att vara med Megan. Vi får faktiskt inte se så speciellt mycket av Betty i denna säsong, karaktären har börjat att fasas ut på något sätt.
På firman är det Pete Campbell (Vincent Kartheiser) som börjar avancera allt mer och mer. Det är han som drar in de flesta kunderna och som får de viktigaste mötena, något som irriterar delägaren Roger Sterling (John Slattery) som ser till att snegla i smyg på Campbells agenda för att dyka upp på hans möten extra tidigt. Campbell har nu blivit lite av en Don Draper från första säsongen. Nu är det han som har fru och barn ute i förorten och får pendla varje dag och börjar funderar på vad som är poängen med allt. Lusten till förhållanden vid sidan av ökar och ett sådant inleds.
Peggy Olson (Elisabeth Moss) börjar känna sig allt mindre värd på kontoret efter att allt fler uppdrag hamnar hos andra copywriters och när en annan firma erbjuder henne ett jobb måste hon ta ett svårt beslut. Ett annat svårt beslut tar ekonomichefen och delägaren Lane Pryce (Jared Harris) när han är i desperat behov av pengar. En förfalskad check ska visa sig vara väldigt avgörande. Pryce är även inblandad i att en stor kund knyts till firman, men Joan Harris (Christina Hendricks) är också delaktig då hon mer eller mindre tvingas göra något väldigt oetiskt för firmans skull.
Ja, "Mad Men" rullar som sagt på och säsongen avslutas med en fråga som kanske kan leda till viss förändring, eller så leder den ingenstans. Vem vet? Jag har faktiskt ingen aning om var serien ska ta vägen i säsong sex, men är väldigt sugen på att få veta det snart.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är precis som på de senaste boxarna till större delen "relaterat" och snarare en fördjupning av 60-talet än bakommaterial till serien. Några undantag är två längre featuretter om musiken i säsongen och en om karaktärernas olika röster. I övrigt är allt kopplat till 60-talet och kanske främst till 1966 som är året säsongen utspelar sig.
Vi får se två korta och ganska dåliga reklamfilmer, som inte alls påminner om det som Don Draper och gänget håller på med. Vi får en genomgång om "daylight saving time" som infördes genom "Uniform time act" 1966 (i Sverige dröjde det ända fram till 1980 innan sommartiden infördes på allvar). Idén kom redan 1784 av Benjamin Franklin. I filmen finns det även en förklaring till varför man ställer om tiden klockan 2 på natten, men jag kan inte svära på att det är därför tidpunkten är den samma i Sverige.
1966 var även året som Truman Capote hade en stor fest i New York, och vi får veta det mesta kring den i en kortare film. Kopplingen - förutom året - är att en expert tror att Don Draper hade varit en given gäst om han hade funnits på riktigt.
Slutligen finns en film om en konstnär vars specifika stil kan kopplas till promotionaffischen till säsong fem, där Don Draper tittar in i ett skyltfönster och ser sin egen spegelbild mellan två skyltdockor. Den här filmen är alldeles för konstvetenskaplig för att jag ska hänga med i svängarna.
På ett sätt är det kul med fördjupningar, men jag hade föredragit lite mer konkret extramaterial kopplat till serien och säsongen.
Vi får se två korta och ganska dåliga reklamfilmer, som inte alls påminner om det som Don Draper och gänget håller på med. Vi får en genomgång om "daylight saving time" som infördes genom "Uniform time act" 1966 (i Sverige dröjde det ända fram till 1980 innan sommartiden infördes på allvar). Idén kom redan 1784 av Benjamin Franklin. I filmen finns det även en förklaring till varför man ställer om tiden klockan 2 på natten, men jag kan inte svära på att det är därför tidpunkten är den samma i Sverige.
1966 var även året som Truman Capote hade en stor fest i New York, och vi får veta det mesta kring den i en kortare film. Kopplingen - förutom året - är att en expert tror att Don Draper hade varit en given gäst om han hade funnits på riktigt.
Slutligen finns en film om en konstnär vars specifika stil kan kopplas till promotionaffischen till säsong fem, där Don Draper tittar in i ett skyltfönster och ser sin egen spegelbild mellan två skyltdockor. Den här filmen är alldeles för konstvetenskaplig för att jag ska hänga med i svängarna.
På ett sätt är det kul med fördjupningar, men jag hade föredragit lite mer konkret extramaterial kopplat till serien och säsongen.
TRE SAKER
1. Roger Sterling (John Slattery) fortsätter att vara med i de roligaste scenerna i serien. I denna säsong är han med på ett party där deltagarna tar LSD och det blir faktiskt vansinnigt roligt.
2. "Serien som blivit en livsstil" står det på omslaget, och det stämmer kanske i vissa kretsar. Jag kan tänka mig att de som jobbar inom reklamvärlden gärna vill ha ett kontor som ser ut som det som Sterling Cooper Draper Pryce har. Själv skulle jag "nöja mig" med Don Drapers nya lägenhet...
3. I vanlig ordning är serien duktig på att snappa upp "verkligheten" från den tid den utspelar sig i, kanske denna gång främst genom musik. Flera avsnitt avslutas med låtar från tiden, som The Beatles LSD-trippiga "Tomorrow never knows".
2. "Serien som blivit en livsstil" står det på omslaget, och det stämmer kanske i vissa kretsar. Jag kan tänka mig att de som jobbar inom reklamvärlden gärna vill ha ett kontor som ser ut som det som Sterling Cooper Draper Pryce har. Själv skulle jag "nöja mig" med Don Drapers nya lägenhet...
3. I vanlig ordning är serien duktig på att snappa upp "verkligheten" från den tid den utspelar sig i, kanske denna gång främst genom musik. Flera avsnitt avslutas med låtar från tiden, som The Beatles LSD-trippiga "Tomorrow never knows".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jon Hamm (15)
Jon Hamm (15)
