Godkänt om mycket viktigt 70-talsband
FILMENJag är otroligt svag för biopics om verkliga musiker. Oliver Stones "The Doors", till exempel, eller varför inte Anton Corbijns film om Joy Division — "Control". Att ingen tidigare givit sig på The Runaways är så här i efterhand lite oväntat, men nu finns det äntligen en film om ett av de viktigaste "tjejbanden" genom tiderna, med Kristen Stewart och Dakota Fanning i huvudrollerna.
Vi är i San Fernando Valley 1975 där två tonårstjejer på varsitt håll försöker hitta sina identiteter samtidigt som de letar sig bortom den tjejiga mallen. Joan Jett (Stewart) vill rocka loss som idolen Suzy Quattro, men får av sin gitarrlärare höra att "tjejer inte spelar elektrisk gitarr". Någon annanstans får Cherie Currie (Fanning) hela sin skola mot sig när hon mimar till en David Bowie-låt under en talangtävling.
Det ska dock dröja innan dessa hittar varandra. Jett stöter på den ökända producenten Kim Fowley (Michael Shannon) som i sin tur parar ihop henne med Sandy West (Stella Maeve) som spelar trummor. Under Fowleys ledning börjar tjejerna repa i en husvagn. En viktig pusselbit saknas dock och under en klubbkväll hittar de Cherie. Kim Fowley uttrycker det bäst: "I like your style. A little Bowie, a little Bardot, and a look on your face that says 'I could kick the shit out of a truck driver'."
Med Cherie på plats är The Runaways kompletta och Fowley drillar dem hårt och plötsligt kommer framgången, men med framgången kommer helt nya förutsättningar och inre stridigheter och drogmissbruk och en känsla av att sagan inte kommer att sluta helt lyckligt.
Filmen vill jag sammanfatta som godkänd. Jag tycker inte, utan att egentligen veta hela sanningen, att det känns som man återger den verkliga historien om bandet. Självklart fattar jag att man som sig filmmakare tar friheter för att få till en bättre story än verkligheten, men här känner jag som tittare att det inte riktigt är på riktigt. Jag finner det högst osannolikt att bandet krystade fram sin största hit "Cherry Bomb" på fem minuter bara för att Cherie skulle ha något att provsjunga under sin audition. Och jag finner det minst lika osannolikt att bandet utvecklades så snabbt som det skildras i filmen. Visserligen är det alltid svårt att få ett begrepp om tid i en film, men det känns snabbt och konstigt här. Sen undrar jag om det verkligen fanns en lesbisk relation mellan huvudpersonerna.
Nu är filmen baserad på Cherie Curries självbiografi och Joan Jett är en av producenterna till filmen, så storyn är kanske inte helt tagen ur tomma intet, men jag har svårt att acceptera den som en verklig skildring så som jag gjort med "The Doors" och "Control", som även de är putsade versioner av vad som egentligen hände.
Bortsett från det är filmen bra och välgjord. Man etablerar tydligt de problem som faktiskt än idag finns för kvinnliga rockartister. Vi kommer aldrig att bli av med begrepp som "tjejband" och artister kommer fortfarande att få frågan "Hur är det att vara tjej och spela rock?". Det är en bister sanning och jag tycker det är viktigt att ämnet tas upp på det här viset. The Runaways inspirerade mängder av tjejer när de höll på och jag tror att även filmen "The Runaways" kan inspirera både tjejer och killar att börja spela musik, även om The Runaways öde kanske inte är något att direkt eftersträva.
Godkänd som sagt.
Vi är i San Fernando Valley 1975 där två tonårstjejer på varsitt håll försöker hitta sina identiteter samtidigt som de letar sig bortom den tjejiga mallen. Joan Jett (Stewart) vill rocka loss som idolen Suzy Quattro, men får av sin gitarrlärare höra att "tjejer inte spelar elektrisk gitarr". Någon annanstans får Cherie Currie (Fanning) hela sin skola mot sig när hon mimar till en David Bowie-låt under en talangtävling.
Det ska dock dröja innan dessa hittar varandra. Jett stöter på den ökända producenten Kim Fowley (Michael Shannon) som i sin tur parar ihop henne med Sandy West (Stella Maeve) som spelar trummor. Under Fowleys ledning börjar tjejerna repa i en husvagn. En viktig pusselbit saknas dock och under en klubbkväll hittar de Cherie. Kim Fowley uttrycker det bäst: "I like your style. A little Bowie, a little Bardot, and a look on your face that says 'I could kick the shit out of a truck driver'."
Med Cherie på plats är The Runaways kompletta och Fowley drillar dem hårt och plötsligt kommer framgången, men med framgången kommer helt nya förutsättningar och inre stridigheter och drogmissbruk och en känsla av att sagan inte kommer att sluta helt lyckligt.
Filmen vill jag sammanfatta som godkänd. Jag tycker inte, utan att egentligen veta hela sanningen, att det känns som man återger den verkliga historien om bandet. Självklart fattar jag att man som sig filmmakare tar friheter för att få till en bättre story än verkligheten, men här känner jag som tittare att det inte riktigt är på riktigt. Jag finner det högst osannolikt att bandet krystade fram sin största hit "Cherry Bomb" på fem minuter bara för att Cherie skulle ha något att provsjunga under sin audition. Och jag finner det minst lika osannolikt att bandet utvecklades så snabbt som det skildras i filmen. Visserligen är det alltid svårt att få ett begrepp om tid i en film, men det känns snabbt och konstigt här. Sen undrar jag om det verkligen fanns en lesbisk relation mellan huvudpersonerna.
Nu är filmen baserad på Cherie Curries självbiografi och Joan Jett är en av producenterna till filmen, så storyn är kanske inte helt tagen ur tomma intet, men jag har svårt att acceptera den som en verklig skildring så som jag gjort med "The Doors" och "Control", som även de är putsade versioner av vad som egentligen hände.
Bortsett från det är filmen bra och välgjord. Man etablerar tydligt de problem som faktiskt än idag finns för kvinnliga rockartister. Vi kommer aldrig att bli av med begrepp som "tjejband" och artister kommer fortfarande att få frågan "Hur är det att vara tjej och spela rock?". Det är en bister sanning och jag tycker det är viktigt att ämnet tas upp på det här viset. The Runaways inspirerade mängder av tjejer när de höll på och jag tror att även filmen "The Runaways" kan inspirera både tjejer och killar att börja spela musik, även om The Runaways öde kanske inte är något att direkt eftersträva.
Godkänd som sagt.
EXTRAMATERIALET
I ett kommentarspår sitter Joan Jett med Kristen Stewart och Dakota Fanning och samtalar under filmens gång, vilket i och för sig är vad ett kommentarspår går ut på. Kul att Jett är med, men vilken vansinnigt släpig röst hon pratar med!
I övrigt finns det en kvartslång bakomfilm och sedan märkligt nog en fem minuter kort variant av samma bakomfilm. Den enda skillnaden är att den kortare varianten fokuserar enbart på bandet The Runaways och den längre på både bandet och filmen. Lite överflödigt dock.
Det känns generellt sett som man kunde gjort mycket mer med extramaterialet i och med att filmen ändå handlar om verkliga personer, men det blev inte mer än så här.
I övrigt finns det en kvartslång bakomfilm och sedan märkligt nog en fem minuter kort variant av samma bakomfilm. Den enda skillnaden är att den kortare varianten fokuserar enbart på bandet The Runaways och den längre på både bandet och filmen. Lite överflödigt dock.
Det känns generellt sett som man kunde gjort mycket mer med extramaterialet i och med att filmen ändå handlar om verkliga personer, men det blev inte mer än så här.
TRE SAKER
1. I en scen blir The Runaways mobbade av ett huvudband som beter sig rätt illa åt. Joan Jett menar i kommentarspåret att ett band som mobbade dem var Rush.
2. Michael Shannons Kim Fowley är en ganska vidrig karaktär som säger saker som inte är helt politiskt korrekta, men det känns ändå som han säger dem med ett syfte och inte för att jävlas, vilket gör att man ändå ser honom som en sympatisk osympatisk typ.
3. Filmen fokuserar väldigt mycket på trion Jett, Currie och West och bara lite grann på sologitarristen Lita Ford (Scout Taylor-Compton) och stackars Alia Shawkat som spelar basisten Robin har inte en enda replik. Robin är dock en påhittad person, för varken Lita Ford eller den verkliga basisten Jackie Fox gav rättigheterna till sina livshistorier till producenterna. Fox bad till och med om att inte nämnas vid namn, vilket förklarar karaktären Robin och hela grejen förklarar kanske varför fokus ligger just Jett, Currie och West.
2. Michael Shannons Kim Fowley är en ganska vidrig karaktär som säger saker som inte är helt politiskt korrekta, men det känns ändå som han säger dem med ett syfte och inte för att jävlas, vilket gör att man ändå ser honom som en sympatisk osympatisk typ.
3. Filmen fokuserar väldigt mycket på trion Jett, Currie och West och bara lite grann på sologitarristen Lita Ford (Scout Taylor-Compton) och stackars Alia Shawkat som spelar basisten Robin har inte en enda replik. Robin är dock en påhittad person, för varken Lita Ford eller den verkliga basisten Jackie Fox gav rättigheterna till sina livshistorier till producenterna. Fox bad till och med om att inte nämnas vid namn, vilket förklarar karaktären Robin och hela grejen förklarar kanske varför fokus ligger just Jett, Currie och West.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Kristen Stewart (13)
Kristen Stewart (13)
