Miserabel ensemble i episodfilm
FILMENEnkelt sagt - för det finns egentligen inget enkelt sätt att beskriva "The Informers" - kretsar filmen om ett gäng vänner i Los Angeles 1983. Det handlar om överklass, det handlar om sex, droger och miserabla människor. Filmen inleds med en rätt klassisk smått drogromantisk scen. I slowmotion ser vi folk på en fest. Droger tas och 80-talsmusiken pumpar fram. Sen bara helt out of the blue blir en människa påkörd och vi tas direkt in i verkligheten.
Efter att Jamie begravts splittras grabbgänget upp. Tim (Lou Taylor Pucci) far motvilligt iväg med sin far (Chris Isaak) till Hawaii, där Tims hat till sin far bara får ny glöd. Martin (Austin Nichols) och Graham (Jon Foster) fortsätter med sina liv där Martin regisserar musikvideos och Graham säljer droger, när de inte ligger med varandra eller med Grahams flickvän Christie (Amber Heard), som bara verkar må sämre och sämre, speciellt som purpurfärgade fläckar börjar dyka upp på hennes hud.
Samtidigt försöker Grahams föräldrar William (Billy Bob Thornton) och Laura (Kim Basinger) lappa ihop sitt förhållande. De har separerat efter att William vänstrat med nyhetsankaret Cheryl (Winona Ryder), men nu menar han att de inte ses mer och att han vill försöka igen. Ändå kan han inte låta bli att kontakta Cheryl, som dock inte vill veta av honom. Den pillerknaprande Laura å sin sida har haft Martin som älskare.
Med i storyn finns även den engelska rockstjärnan Bryan Metro (Mel Raido) som kommer till Los Angeles för att hålla en konsert. "Jag har bott här va?" frågar han sin manager (Rhys Ifans), som får göra allt han kan för att hålla den dekadenta musikern balanserad, något som inte är helt lätt då Metro dagligen träffar knappt lovliga människor för våldsamt sex.
Sist men absolut inte minst har vi Jack (Brad Renfro) som sitter i dörren i Christies hus, en nervös ung man som kom till Los Angeles för att bli skådespelare ("Jag är skådespelare", säger han "Jag har gjort en tuggummireklam"). Nu blir han uppsökt av sin mystiska farbror Peter (Mickey Rourke) som drar in sin brorson i en otäck situation där det inte finns någon utväg.
Jag nämner Jack sist eftersom detta blev Brad Renfros sista roll innan han dog av en överdos 2008. Även om skådespelet överlag är bra så är Renfro smått makalös i sin roll. Han är den som framstår som mest desperat och miserabel och han går nästan ned på knä för att få Graham att stanna och prata med honom en natt. Det är riktigt bra skådespel av en ung aktör som gick ur tiden för snabbt.
Hur alla dessa trådar hänger ihop framgår av filmen, men det är som synes ett ensembledrama med episodartade historier. Jag läser på ett forum att det inte finns några likeable characters i filmen och jag tycker väl egentligen inte att det är något fel på det. Den här filmen handlar om miserabla människor och man behöver inte gilla dem för att uppskatta historien.
Dock, som det brukar vara med episodfilmer, så känner jag inte riktigt att alla storys får vettiga upplösningar. Å ena sidan känns det som detta bara är början på något större - eller som om något större krympts ned till något mindre. Å andra sidan känns det som man bara kliver in i några människors liv för ett kort ögonblick och då är det inte meningen att allt ska lösa sig enkelt.
Knepigt läge. En intressant film får bli det diplomatiska omdömet.
Efter att Jamie begravts splittras grabbgänget upp. Tim (Lou Taylor Pucci) far motvilligt iväg med sin far (Chris Isaak) till Hawaii, där Tims hat till sin far bara får ny glöd. Martin (Austin Nichols) och Graham (Jon Foster) fortsätter med sina liv där Martin regisserar musikvideos och Graham säljer droger, när de inte ligger med varandra eller med Grahams flickvän Christie (Amber Heard), som bara verkar må sämre och sämre, speciellt som purpurfärgade fläckar börjar dyka upp på hennes hud.
Samtidigt försöker Grahams föräldrar William (Billy Bob Thornton) och Laura (Kim Basinger) lappa ihop sitt förhållande. De har separerat efter att William vänstrat med nyhetsankaret Cheryl (Winona Ryder), men nu menar han att de inte ses mer och att han vill försöka igen. Ändå kan han inte låta bli att kontakta Cheryl, som dock inte vill veta av honom. Den pillerknaprande Laura å sin sida har haft Martin som älskare.
Med i storyn finns även den engelska rockstjärnan Bryan Metro (Mel Raido) som kommer till Los Angeles för att hålla en konsert. "Jag har bott här va?" frågar han sin manager (Rhys Ifans), som får göra allt han kan för att hålla den dekadenta musikern balanserad, något som inte är helt lätt då Metro dagligen träffar knappt lovliga människor för våldsamt sex.
Sist men absolut inte minst har vi Jack (Brad Renfro) som sitter i dörren i Christies hus, en nervös ung man som kom till Los Angeles för att bli skådespelare ("Jag är skådespelare", säger han "Jag har gjort en tuggummireklam"). Nu blir han uppsökt av sin mystiska farbror Peter (Mickey Rourke) som drar in sin brorson i en otäck situation där det inte finns någon utväg.
Jag nämner Jack sist eftersom detta blev Brad Renfros sista roll innan han dog av en överdos 2008. Även om skådespelet överlag är bra så är Renfro smått makalös i sin roll. Han är den som framstår som mest desperat och miserabel och han går nästan ned på knä för att få Graham att stanna och prata med honom en natt. Det är riktigt bra skådespel av en ung aktör som gick ur tiden för snabbt.
Hur alla dessa trådar hänger ihop framgår av filmen, men det är som synes ett ensembledrama med episodartade historier. Jag läser på ett forum att det inte finns några likeable characters i filmen och jag tycker väl egentligen inte att det är något fel på det. Den här filmen handlar om miserabla människor och man behöver inte gilla dem för att uppskatta historien.
Dock, som det brukar vara med episodfilmer, så känner jag inte riktigt att alla storys får vettiga upplösningar. Å ena sidan känns det som detta bara är början på något större - eller som om något större krympts ned till något mindre. Å andra sidan känns det som man bara kliver in i några människors liv för ett kort ögonblick och då är det inte meningen att allt ska lösa sig enkelt.
Knepigt läge. En intressant film får bli det diplomatiska omdömet.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en novellsamling med löst sammankopplade historier av Bret Easton Ellis. När jag skummar igenom plotterna för novellsamlingen är det bara delar som kommit med här. Ellis skrev själv manuset tillsammans med Nicholas Jarecki, men regissören Gregor Jordan kortade ned det med drygt 50 sidor, varpå Ellis kommenterade slutresultatet: "It’s hard to tell now, but it was supposed to be like criminals and vampires and girls and young people... There were things I recognized, and a lot that I missed. But it’s the director’s version of the script, and that’s just how it is."
2. Ellis nämner vampyrer i sin kommentar. Den biten ströks helt och hållet i filmen, men det finns en liten hint om att en karaktär är en vampyr kvar. Dock känner jag spontant att eventuella övernaturliga toner inte skulle passat i den här historien.
3. Både omslaget och titeln känns svårt att få in i sammanhanget. Omslaget föreställer så vitt jag kan se Winona Ryders karaktär medan "The Informers" är namnet på Bryan Metros band.
2. Ellis nämner vampyrer i sin kommentar. Den biten ströks helt och hållet i filmen, men det finns en liten hint om att en karaktär är en vampyr kvar. Dock känner jag spontant att eventuella övernaturliga toner inte skulle passat i den här historien.
3. Både omslaget och titeln känns svårt att få in i sammanhanget. Omslaget föreställer så vitt jag kan se Winona Ryders karaktär medan "The Informers" är namnet på Bryan Metros band.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Billy Bob Thornton (14)
Billy Bob Thornton (14)
