Min absoluta favoritfilm, alla kategorier
FILMENPå äldre dagar har jag funnit det allt svårare att definiera mina favoriter. När man var yngre var det betydligt lättare att säga vilket som var ens favoritband, vad som var ens favoritmat, vem ens största idol var och så vidare. Nu kan jag inte göra det. Vad beror det på? Tja, kanske är det för att man upplevt så mycket mer nu kulturellt, gastronomiskt och spirituellt. Eller så är sådant inte längre lika viktigt.
Men om man anstränger sig kan man förmodligen komma på ens favoriter och om vi ska prata film så kan jag faktiskt till 100% säga att "Almost famous" är min absoluta favoritfilm, alla kategorier. Den har allt man kan önska i en riktigt bra film - humor, dramatik, bra skådespel, bra manus och bra musik. Att filmen dessutom kretsar kring ämnen som till stor del utgör mitt liv - att spela musik och att skriva om musik - är knappast en obetydlig ingrediens i mixen.
För de som inte känner till filmen så är det filmmakaren Cameron Crowes mest självbiografiska verk. Filmen är helt och hållet baserat på hans liv som väldigt ung rockjournalist, och filmer som har en verklig grund att stå på blir ofta väldigt bra. Crowes alter ego i filmen är William Miller (Patric Fugit), en ung kille i det tidiga 70-talet som trimmats till den han är av en mycket dominant mamma (Frances McDormand), och som sedan hittade sitt riktiga jag efter att hans äldre syster (Zooey Deschanel) lämnade efter sig en väska fylld med viktiga vinylskivor.
Hans passion är rockmusik och att skriva om den. Han kommer i kontakt med den mest respekterade rockjournalisten i världen just då - Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman) - som ger honom ett uppdrag: skriv 1000 ord om Black Sabbath. William har dock problem att genomföra uppdraget - han blir inte insläppt backstage, men tack vare en grupp tjejer som kallar sig för "Band aids", musor till rockmusiker, ledda av den karismatiska Penny Lane (Kate Hudson) och det aspirerande rockbandet Stillwater blir han insläppt.
Stillwater är tveksamma till William. För dem respresenterar han "fienden", men när William bevisar att han inte bara är journalist utan även ett fan vinner han deras förtroende. I alla fall för stunden.
Kort därefter får William ett samtal från Rolling Stone Magazine och säljer in idén om att bevaka Stillwater under deras pågående turné. William övertalar sin mamma och kliver på turnébussen Doris och åker ut på vägarna.
Det dröjer inte lång tid innan William inser att under ytan bubblar spänningar i bandet. Stillwaters två förgrundsfigurer, sångaren Jeff Bebe (Jason Lee) och Russell Hammond (Billy Crudup), har ständiga duster och hur mycket William än försöker lyckas han aldrig få till sin viktigaste intervju - den med Russell.
Samtidigt inser William Penny Lanes roll i det hela. William slits mellan olika påfrestningar - att skriva sin viktigaste artikel någonsin, sin dominerande mammas oro, det komplicerade turnélivet, sitt eget förhållande till Stillwater och sina känslor för Penny Lane. Allt till det dunkande kompet av Stillwaters rockmusik.
Jag har redan redogjort för varför jag gillar "Almost famous" så mycket, men ytterligare en anledning är att filmen flyter på så otroligt bra. Bioversionen av filmen är två timmar lång, DVD:ns kompletterande version "Untitled: The extended cut" är en halvtimme längre (och är den version som jag alltid ser) och trots att filmen har en spellängd på 2,5 timmar så känns den inte alls lång. Precis lagom och det för det ständiga flytet i filmen.
Att miljöer och musik är korrekt tidsanpassade behöver jag knappast nämna, och att skådespeleriet är på topp är lika självskrivet. Till och med när Stillwater spelar känns de som ett riktigt band, något som alltid brukar kännas konstigt när skådespelare ska agera musiker (dock ska jag skjuta in att resten av Stillwater spelas av musiker, bland annat Red House Painters Mark Kozelek).
Det är en fantastisk film, min absoluta favorit. Så enkelt är det.
Men om man anstränger sig kan man förmodligen komma på ens favoriter och om vi ska prata film så kan jag faktiskt till 100% säga att "Almost famous" är min absoluta favoritfilm, alla kategorier. Den har allt man kan önska i en riktigt bra film - humor, dramatik, bra skådespel, bra manus och bra musik. Att filmen dessutom kretsar kring ämnen som till stor del utgör mitt liv - att spela musik och att skriva om musik - är knappast en obetydlig ingrediens i mixen.
För de som inte känner till filmen så är det filmmakaren Cameron Crowes mest självbiografiska verk. Filmen är helt och hållet baserat på hans liv som väldigt ung rockjournalist, och filmer som har en verklig grund att stå på blir ofta väldigt bra. Crowes alter ego i filmen är William Miller (Patric Fugit), en ung kille i det tidiga 70-talet som trimmats till den han är av en mycket dominant mamma (Frances McDormand), och som sedan hittade sitt riktiga jag efter att hans äldre syster (Zooey Deschanel) lämnade efter sig en väska fylld med viktiga vinylskivor.
Hans passion är rockmusik och att skriva om den. Han kommer i kontakt med den mest respekterade rockjournalisten i världen just då - Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman) - som ger honom ett uppdrag: skriv 1000 ord om Black Sabbath. William har dock problem att genomföra uppdraget - han blir inte insläppt backstage, men tack vare en grupp tjejer som kallar sig för "Band aids", musor till rockmusiker, ledda av den karismatiska Penny Lane (Kate Hudson) och det aspirerande rockbandet Stillwater blir han insläppt.
Stillwater är tveksamma till William. För dem respresenterar han "fienden", men när William bevisar att han inte bara är journalist utan även ett fan vinner han deras förtroende. I alla fall för stunden.
Kort därefter får William ett samtal från Rolling Stone Magazine och säljer in idén om att bevaka Stillwater under deras pågående turné. William övertalar sin mamma och kliver på turnébussen Doris och åker ut på vägarna.
Det dröjer inte lång tid innan William inser att under ytan bubblar spänningar i bandet. Stillwaters två förgrundsfigurer, sångaren Jeff Bebe (Jason Lee) och Russell Hammond (Billy Crudup), har ständiga duster och hur mycket William än försöker lyckas han aldrig få till sin viktigaste intervju - den med Russell.
Samtidigt inser William Penny Lanes roll i det hela. William slits mellan olika påfrestningar - att skriva sin viktigaste artikel någonsin, sin dominerande mammas oro, det komplicerade turnélivet, sitt eget förhållande till Stillwater och sina känslor för Penny Lane. Allt till det dunkande kompet av Stillwaters rockmusik.
Jag har redan redogjort för varför jag gillar "Almost famous" så mycket, men ytterligare en anledning är att filmen flyter på så otroligt bra. Bioversionen av filmen är två timmar lång, DVD:ns kompletterande version "Untitled: The extended cut" är en halvtimme längre (och är den version som jag alltid ser) och trots att filmen har en spellängd på 2,5 timmar så känns den inte alls lång. Precis lagom och det för det ständiga flytet i filmen.
Att miljöer och musik är korrekt tidsanpassade behöver jag knappast nämna, och att skådespeleriet är på topp är lika självskrivet. Till och med när Stillwater spelar känns de som ett riktigt band, något som alltid brukar kännas konstigt när skådespelare ska agera musiker (dock ska jag skjuta in att resten av Stillwater spelas av musiker, bland annat Red House Painters Mark Kozelek).
Det är en fantastisk film, min absoluta favorit. Så enkelt är det.
EXTRAMATERIALET
Om man gör en självbiografisk film och i den skildrar sin egen mamma på ett ganska speciellt sätt är kanske det mest självklara man kan göra att bjuda in henne till kommentarspåret, för det är nämligen exakt det Cameron Crowe gjort. Tillsammans med några producenter och sin mamma berättar Cameron öppet om filmen, om hur självbiografisk den faktiskt är. Ett mycket bra kommentarsspår som absolut får en extra dimension när mamma Crowe är med och bekräftar vad som är äkta och inte.
Mamma Crowe figurerar i en bortklippt scen också. Det är scen som kraftigt klipptes ned till filmen. Det är när William ska fråga sin mamma om lov att åka på turnén för sitt reportage skull. I den långa scenen är representanter från hans skola med (där bland annat en spelas av just Alice Crowe). För att övertala mamman väljer han att spela Led Zeppelins "Stairway to heaven" i sin helhet. Av rättighetsskäl är musiken inte med, men scenen stannar upp och räknar ned så man kan sätta på låten på stereon. Gör man det (och lyckas tajma det rätt) utvecklar sig scenen till stor underhållning, speciellt som Willams systers föredetta kille är med i scenen ("som moraliskt stöd") och han kommer igång ordentligt när låten tar fart.
Det är en bra scen men hade kanske varit lite konstig i filmen, men för Led Zeppelin-fans som undertecknad är den givetvis rena glädjestunden.
Det finns ytterligare två bortklippta scener. Den ena är ett 15 minuter långt klipp från Cleveland-konserten i filmen. Egentligen vill jag inte säga att detta är en bortklippt scen utan istället de kompletta låtarna som i filmen klippts ihop till ett collage. Perfekt om man faktiskt vill höra Nancy Wilsons (den före detta Heart-medlemmen och nu fru Cameron Crowe) låtar.
Den sista scenen är också av musikaliskt karraktär. I filmen går William förbi ett hotellrum där en kille och en tjej sjunger en låt - "Small time blues" - här får vi höra hela den sköna låten.
En annorlunda titt bakom kuliserna kommer i något som kallas "B-sides". Det är ett 10 minuter långt inslag som visar bilder från repetitioner och avslutas med ett collage av livebilder till en av Nancy Wilsons demos till filmen. Fint, men aningens för kort inslag.
Philip Seymour Hoffmanns karaktär Lester Bangs är i allra högsta grad en verklig person. Cameron Crowe har hittat ett av de få filmade inslag som finns med Bangs, och även om Hoffmann inte är speciellt lik den riktiga Bangs till utseendet så är det väldigt tydligt vilka bitar han plockat till sin roll.
Eftersom filmen utspelar sig 1973 har Cameron Crowe listat sin favoritskivor från året och kommenterar dem i korta ordalag. Skivorna man kan kolla upp är följande: The Allman Brothers "Brothers and sisters", David Bowie "Alladin sane", Jackson Browne "Late for the sky", Bruce Springsteen "Greetings from Asbury park", The Who "Odds and sods", Todd Rundgren "Something/Anything", Elton John "Honky Chateau", Led Zeppelin "Houses of the Holy", Joni Mitchell "For the roses", The Rolling Stones "Goat's head soup".
Resten av extramaterialet, med undantag för en trailer, består av textmaterial; produktionsanteckningar och biografier över filmmakarna och rollsättningen, men också några av Cameron Crowes artiklar för Rolling Stone, bland annat "The Allman Brothers story", historien som filmens händelser är baserade på. Intressant om man vill ta del av Crowes journalistiska sida.
Mamma Crowe figurerar i en bortklippt scen också. Det är scen som kraftigt klipptes ned till filmen. Det är när William ska fråga sin mamma om lov att åka på turnén för sitt reportage skull. I den långa scenen är representanter från hans skola med (där bland annat en spelas av just Alice Crowe). För att övertala mamman väljer han att spela Led Zeppelins "Stairway to heaven" i sin helhet. Av rättighetsskäl är musiken inte med, men scenen stannar upp och räknar ned så man kan sätta på låten på stereon. Gör man det (och lyckas tajma det rätt) utvecklar sig scenen till stor underhållning, speciellt som Willams systers föredetta kille är med i scenen ("som moraliskt stöd") och han kommer igång ordentligt när låten tar fart.
Det är en bra scen men hade kanske varit lite konstig i filmen, men för Led Zeppelin-fans som undertecknad är den givetvis rena glädjestunden.
Det finns ytterligare två bortklippta scener. Den ena är ett 15 minuter långt klipp från Cleveland-konserten i filmen. Egentligen vill jag inte säga att detta är en bortklippt scen utan istället de kompletta låtarna som i filmen klippts ihop till ett collage. Perfekt om man faktiskt vill höra Nancy Wilsons (den före detta Heart-medlemmen och nu fru Cameron Crowe) låtar.
Den sista scenen är också av musikaliskt karraktär. I filmen går William förbi ett hotellrum där en kille och en tjej sjunger en låt - "Small time blues" - här får vi höra hela den sköna låten.
En annorlunda titt bakom kuliserna kommer i något som kallas "B-sides". Det är ett 10 minuter långt inslag som visar bilder från repetitioner och avslutas med ett collage av livebilder till en av Nancy Wilsons demos till filmen. Fint, men aningens för kort inslag.
Philip Seymour Hoffmanns karaktär Lester Bangs är i allra högsta grad en verklig person. Cameron Crowe har hittat ett av de få filmade inslag som finns med Bangs, och även om Hoffmann inte är speciellt lik den riktiga Bangs till utseendet så är det väldigt tydligt vilka bitar han plockat till sin roll.
Eftersom filmen utspelar sig 1973 har Cameron Crowe listat sin favoritskivor från året och kommenterar dem i korta ordalag. Skivorna man kan kolla upp är följande: The Allman Brothers "Brothers and sisters", David Bowie "Alladin sane", Jackson Browne "Late for the sky", Bruce Springsteen "Greetings from Asbury park", The Who "Odds and sods", Todd Rundgren "Something/Anything", Elton John "Honky Chateau", Led Zeppelin "Houses of the Holy", Joni Mitchell "For the roses", The Rolling Stones "Goat's head soup".
Resten av extramaterialet, med undantag för en trailer, består av textmaterial; produktionsanteckningar och biografier över filmmakarna och rollsättningen, men också några av Cameron Crowes artiklar för Rolling Stone, bland annat "The Allman Brothers story", historien som filmens händelser är baserade på. Intressant om man vill ta del av Crowes journalistiska sida.
TRE SAKER
1. När musik skrivs in som en del av manuset blir jag alltid lika lycklig. Scenen när hela turnébussen börjar sjunga på Elton Johns "Tiny dancer" är en av filmens klassiska scener.
2. En planerad titel till filmen var "Vanilla sky", som sedermera blev namnet på Cameron Crowes nästa film efter "Almost famous".
3. Handen som skriver förtexterna är Cameron Crowes och allt material man ser - backstagepass, foton, anteckningar etc - är Crowes gamla grejer.
2. En planerad titel till filmen var "Vanilla sky", som sedermera blev namnet på Cameron Crowes nästa film efter "Almost famous".
3. Handen som skriver förtexterna är Cameron Crowes och allt material man ser - backstagepass, foton, anteckningar etc - är Crowes gamla grejer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jason Lee (11)
Jason Lee (11)
