Förolämpningar är tydligen det roligaste nu
FILMEN"Bridesmaids" var riktigt kul och "The Heat" hade sina stunder. Paul Feigs förflutna inom serier som "Arrested Development" och "The Office" har på sätt och vis spikat den välklädde regissören som en kul figur. Men hur kunde det gå så fel med "Spy" och vad betyder det för framtiden som innehåller en extremt viktig titel?
I en parallell värld hade jag säkert tyckt att "Spy" var hur rolig som helst och garvat mig tårögd åt dråpligheterna. Nu blir det enstaka skratt och en komedi som är alldeles för lång. Här finns den till och med i en tio minuter förlängd version, men även bioversionen passerar tvåtimmarssträcket. Moderna komedier är för långa, det lider även Judd Apatows filmer av.
I "Spys" fall blir det extra tydligt då mer än hälften av alla skämt består av förolämpningar en karaktär säger till en annan. Situationer där man gör sig lustig över någon annans - eller sitt eget - utseende. Det är tydligen det roligaste som finns just nu. Här är några exempel som jag plockade från IMDB:s citatsamling till filmen:
"I look like someone's homophobic aunt!"
"They send in someone who looks like Santa Claus' fucking wife!"
"Did he also make you dress like a slutty dolphin trainer?"
"You look like someone's demented aunts on vacation!"
Man skrattar inte ihjäl sig direkt. Nåväl.
Filmen är en actionkomedi i spionvärlden och sätter ribban högt med James Bond-referenser i musik och vinjett. Bond-karaktären spelas först av Jude Law som i rollen som eleganta CIA-agenten Bradley Fine knäpper bovar till höger och vänster och kanske inte alltid med meningen. I hans öra sitter Susan Cooper (Melissa McCarthy) som ser och hör allt från sin dataskärm och guidar honom rätt när det blir problem. Susan är blixtkär i sin kollega som inte direkt besvarar känslorna, och hon är även besviken för att anställningen på CIA har inte riktigt givit den höjning av självförtroendet hon hade hoppats på.
Men så kommer möjligheten. Skurken Rayna Boyanov (Rose Byrne) har kommit över en atombomb och även identiteterna på alla aktiva CIA-agenter. För att sätta dit henne får Susan släppa datorn och anta olika undercoverpersonligheter som olika medelklasstanter med olika grader av kattintressen. Snabbt kommer Susan nära Rayna och får i panik anta ytterligare personligheter för att klara uppdraget, som även ska visa sig innehålla vissa överraskningar.
Melissa McCarthy är enligt uppgift en av de mest välbetalda kvinnliga skådespelarna just nu och hon är bra och kul - men inte jämt. Jag börjar tröttna lite på gapigheterna och fick ut betydligt mer av hennes insats i "St. Vincent" än vad "Spy" någonsin kan ge mig. Men det finns så klart delar av filmen då jag tycker McCarthy är helt briljant, som när hon ska beställa vin ur en diger lista.
"Spy" har sina stunder men blir för mycket och tappar fokus. Och det gör mig orolig för framtiden, för exakt just nu när jag skriver detta samarbetar Feig och McCarthy i den kommande "Ghostbusters"-filmen. Jag hoppas verkligen att de lyckas bättre i den, annars kommer arvet från 80-talsklassikern att hamna rätt ned i sophinken.
I en parallell värld hade jag säkert tyckt att "Spy" var hur rolig som helst och garvat mig tårögd åt dråpligheterna. Nu blir det enstaka skratt och en komedi som är alldeles för lång. Här finns den till och med i en tio minuter förlängd version, men även bioversionen passerar tvåtimmarssträcket. Moderna komedier är för långa, det lider även Judd Apatows filmer av.
I "Spys" fall blir det extra tydligt då mer än hälften av alla skämt består av förolämpningar en karaktär säger till en annan. Situationer där man gör sig lustig över någon annans - eller sitt eget - utseende. Det är tydligen det roligaste som finns just nu. Här är några exempel som jag plockade från IMDB:s citatsamling till filmen:
"I look like someone's homophobic aunt!"
"They send in someone who looks like Santa Claus' fucking wife!"
"Did he also make you dress like a slutty dolphin trainer?"
"You look like someone's demented aunts on vacation!"
Man skrattar inte ihjäl sig direkt. Nåväl.
Filmen är en actionkomedi i spionvärlden och sätter ribban högt med James Bond-referenser i musik och vinjett. Bond-karaktären spelas först av Jude Law som i rollen som eleganta CIA-agenten Bradley Fine knäpper bovar till höger och vänster och kanske inte alltid med meningen. I hans öra sitter Susan Cooper (Melissa McCarthy) som ser och hör allt från sin dataskärm och guidar honom rätt när det blir problem. Susan är blixtkär i sin kollega som inte direkt besvarar känslorna, och hon är även besviken för att anställningen på CIA har inte riktigt givit den höjning av självförtroendet hon hade hoppats på.
Men så kommer möjligheten. Skurken Rayna Boyanov (Rose Byrne) har kommit över en atombomb och även identiteterna på alla aktiva CIA-agenter. För att sätta dit henne får Susan släppa datorn och anta olika undercoverpersonligheter som olika medelklasstanter med olika grader av kattintressen. Snabbt kommer Susan nära Rayna och får i panik anta ytterligare personligheter för att klara uppdraget, som även ska visa sig innehålla vissa överraskningar.
Melissa McCarthy är enligt uppgift en av de mest välbetalda kvinnliga skådespelarna just nu och hon är bra och kul - men inte jämt. Jag börjar tröttna lite på gapigheterna och fick ut betydligt mer av hennes insats i "St. Vincent" än vad "Spy" någonsin kan ge mig. Men det finns så klart delar av filmen då jag tycker McCarthy är helt briljant, som när hon ska beställa vin ur en diger lista.
"Spy" har sina stunder men blir för mycket och tappar fokus. Och det gör mig orolig för framtiden, för exakt just nu när jag skriver detta samarbetar Feig och McCarthy i den kommande "Ghostbusters"-filmen. Jag hoppas verkligen att de lyckas bättre i den, annars kommer arvet från 80-talsklassikern att hamna rätt ned i sophinken.
EXTRAMATERIALET
Omslaget listar bara en bråkdel av extramaterialet, som precis i vanlig ordning när det gäller moderna komedier bokstavligt talat väller fram i överflöd. Det är bortklippt, alternativt och improviserat material och ännu mer alternativt och improviserat, och sen lite mer alternativt och improviserat innan man hamnar i bloopersblocken som är ett resultat av det alternativa och improviserade.
Skrev jag att det fanns alternativt och improviserat material? Faktum är att man får klicka runt länge och väl innan man hittar något som inte är alternativt eller improviserat (med eller utan bloopersinslag), och det första man hittar är en special om regissören/manusförfattaren Paul Feig där han bland annat berättar att han gillar alternativt och improviserat. Nähä?
Specialen är en del av "How Spy Was Made" där det för ovanlighetens skull är traditionellt bakommaterial med tittar på både skådespelare, stunts och kläder (samt lite alternativt och improviserat material).
Ja, jag är kanske lite näbbig i min ton här, men hur mycket alternativt och improviserat kan man klämma in egentligen? Svaret är hur mycket som helst, och om man bestämt ska välja något att se förordar jag "Director of Intelligence Feig Makes the Cast Do His Bidding" där vi får vara med när Feig matar skådespelarna med alternativa repliker vilket oftast leder fram till bloopers - best of both worlds med andra ord.
Det finns även kommentarspår att lyssna på, men jag hoppar över det. Det sammantagna intrycket är att det finns alldeles för mycket att titta på, precis som spelfilmen är för lång för sitt eget bästa.
Skrev jag att det fanns alternativt och improviserat material? Faktum är att man får klicka runt länge och väl innan man hittar något som inte är alternativt eller improviserat (med eller utan bloopersinslag), och det första man hittar är en special om regissören/manusförfattaren Paul Feig där han bland annat berättar att han gillar alternativt och improviserat. Nähä?
Specialen är en del av "How Spy Was Made" där det för ovanlighetens skull är traditionellt bakommaterial med tittar på både skådespelare, stunts och kläder (samt lite alternativt och improviserat material).
Ja, jag är kanske lite näbbig i min ton här, men hur mycket alternativt och improviserat kan man klämma in egentligen? Svaret är hur mycket som helst, och om man bestämt ska välja något att se förordar jag "Director of Intelligence Feig Makes the Cast Do His Bidding" där vi får vara med när Feig matar skådespelarna med alternativa repliker vilket oftast leder fram till bloopers - best of both worlds med andra ord.
Det finns även kommentarspår att lyssna på, men jag hoppar över det. Det sammantagna intrycket är att det finns alldeles för mycket att titta på, precis som spelfilmen är för lång för sitt eget bästa.
TRE SAKER
1. Vår helsvenska Björn Gustafsson gör en liten roll i filmen och kommer kanske inte håva in mängder av Hollywood-kontrakt efter insatsen. Han känns mest överkörd av de stora namnen och inte helt hundra på engelskan. Självklart finns det alternativt, improviserat och borttaget med Gustafsson bland extramaterialet, till och med nästan en hel minut under en egen rubrik (som jag av spoilerskäl inte namnger...).
2. Curtis "50 Cent" Jackson gör även han en liten roll i filmen - som sig själv. Jag har tyckt att han gjort en del bra skådespelarinsatser när han spelar andra, men här känns han som en artist som bara kastats in i filmen som rolig detalj. Han lyckas med andra ord inte spela sig själv speciellt trovärdigt...
3. Ytterligare en liten roll i filmen, eller "liten" kanske är fel ord, görs av en rätt rejäl manslem... Det hör kanske inte till vanligheterna att en sådan figurerar i en så pass enorm utsträckning som här.
2. Curtis "50 Cent" Jackson gör även han en liten roll i filmen - som sig själv. Jag har tyckt att han gjort en del bra skådespelarinsatser när han spelar andra, men här känns han som en artist som bara kastats in i filmen som rolig detalj. Han lyckas med andra ord inte spela sig själv speciellt trovärdigt...
3. Ytterligare en liten roll i filmen, eller "liten" kanske är fel ord, görs av en rätt rejäl manslem... Det hör kanske inte till vanligheterna att en sådan figurerar i en så pass enorm utsträckning som här.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jude Law (10)
Jude Law (10)
