Den bästa sämsta sommaren
FILMENOm man ska jämföra känslan i "The Way Way Back" med några andra filmer jag recenserat på DVDKritik.se så nämner jag "Almost Famous", "Little Miss Sunshine", "Win Win" och "Adventureland". Detta är fyra exempel på filmer jag tycker är riktigt bra och "The Way Way Back" kan därmed sälla sig till skaran i fall jag får anledning att göra en liknande jämförelse en annan gång.
Det är en coming of age-story på ett bekant sätt, men trots det en film som engagerar, underhåller och helt enkelt är en bra berättad och en bra spelad historia. Huvudpersonen är fjortonåriga Duncan (Liam James) som är en tyst, krumryggad liten mus som verkar sakna både självförtroende och humor. Den här sommaren ska han och hans mamma Pam (Toni Collette) följa med hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter Steph (Zoe Levin) till Trents sommarhus. Duncan skulle helst vilja vara var som helst men inte där för han gillar inte Trent, och vi tittare förstår varför efter en plågsam öppningsscen.
Det blir inte bättre när de väl kommit till huset. Trent har mycket regler och många vänner som Duncan menar förändrar mamman till en helt annan person. Duncan känner sig utanför men har ingenstans att fly. Av en ren slump hamnar han på traktens nöjesbad där han blir kompis med ägaren Owen (Sam Rockwell) som är komplett galning, men exakt rätt person för Duncan just nu. En person som kan få honom att tänka annorlunda och ge honom det självförtroende han behöver.
Fram till att Sam Rockwell gör entré i full skala är filmen en ganska deprimerande sak, men Rockwell lyfter den till nya höjder genom att spela en mycket speciell man. Man kan inte låta bli att älska honom, och hela filmen är fylld av bra skådespelarinsatser. Det känns nästan som om skådespelarna triggats igång lite extra för att de gillat materialet de fått arbeta med. Allison Janney spelar till exempel en högljudd granne som är lite för glad i alkohol som saknar fingertoppskänsla för sina barn.
"The Way Way Back" är en film som tyvärr inte kommer att göra så mycket väsen av sig. Den kommer inte att marknadsföras lika hårt som den senaste superhjältefilmen, men det är en film som är väl värd att upptäcka. En utmärkt film.
Det är en coming of age-story på ett bekant sätt, men trots det en film som engagerar, underhåller och helt enkelt är en bra berättad och en bra spelad historia. Huvudpersonen är fjortonåriga Duncan (Liam James) som är en tyst, krumryggad liten mus som verkar sakna både självförtroende och humor. Den här sommaren ska han och hans mamma Pam (Toni Collette) följa med hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter Steph (Zoe Levin) till Trents sommarhus. Duncan skulle helst vilja vara var som helst men inte där för han gillar inte Trent, och vi tittare förstår varför efter en plågsam öppningsscen.
Det blir inte bättre när de väl kommit till huset. Trent har mycket regler och många vänner som Duncan menar förändrar mamman till en helt annan person. Duncan känner sig utanför men har ingenstans att fly. Av en ren slump hamnar han på traktens nöjesbad där han blir kompis med ägaren Owen (Sam Rockwell) som är komplett galning, men exakt rätt person för Duncan just nu. En person som kan få honom att tänka annorlunda och ge honom det självförtroende han behöver.
Fram till att Sam Rockwell gör entré i full skala är filmen en ganska deprimerande sak, men Rockwell lyfter den till nya höjder genom att spela en mycket speciell man. Man kan inte låta bli att älska honom, och hela filmen är fylld av bra skådespelarinsatser. Det känns nästan som om skådespelarna triggats igång lite extra för att de gillat materialet de fått arbeta med. Allison Janney spelar till exempel en högljudd granne som är lite för glad i alkohol som saknar fingertoppskänsla för sina barn.
"The Way Way Back" är en film som tyvärr inte kommer att göra så mycket väsen av sig. Den kommer inte att marknadsföras lika hårt som den senaste superhjältefilmen, men det är en film som är väl värd att upptäcka. En utmärkt film.
EXTRAMATERIALET
En knappt fem minuter lång featurette ger en liten trevlig bakomtitt med lite lull-lull om karaktärerna och skådespelarna. Inget djupgående snack utan bara ett trevligt skrap på ytan.
Detta kompletteras av knappt tre minuter borttklippt material som mycket väl kunde ha varit med i filmen, i alla fall det mesta av det.
Detta kompletteras av knappt tre minuter borttklippt material som mycket väl kunde ha varit med i filmen, i alla fall det mesta av det.
TRE SAKER
1. Filmen är skriven och regisserad av Nat Faxon och Jim Rash, två skådespelare man sett i lite olika sammanhang. De skrev även "The Descendants" och gör två mindre roller i den här filmen.
2. När manuset skrevs hette filmen "The Way Back", vilket fick ändras eftersom det väderbitna dramat "The Way Back" kom.
3. Titeln anspelar på "The Way Back Seat", ett extra bilsäte längst bak i en klassisk Station Wagon som är riktat bakåt. Det är där Duncan sitter när de färdas i bilen.
2. När manuset skrevs hette filmen "The Way Back", vilket fick ändras eftersom det väderbitna dramat "The Way Back" kom.
3. Titeln anspelar på "The Way Back Seat", ett extra bilsäte längst bak i en klassisk Station Wagon som är riktat bakåt. Det är där Duncan sitter när de färdas i bilen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Steve Carell (26)
Steve Carell (26)
