Tillsatser, lögner och ljudband
FILMENMan får påminna sig gång på gång att historien som berättas i "The Informant!" är sann, även om det känns svårt. En så absurd situation som Mark Whitacre (Matt Damon) hamnar i borde rimligtvis vara påhittad, men det är den inte. Han är en högt uppsatt chef i företaget ADM med speciell inriktning på aminosyran Lysin som används i livsmedelsindustrin. Just nu går det dock inte så bra - ett virus hotar Lysinframställningen och Mark sitter pyrt till.
En dag stormar han till sin chef och säger att en japansk konkurrent hört av sig och vet allting. Konkurrenten hävdar att de har en mullvad på ADM som saboterat Lysinframställningen och att han vill ha 10 miljoner dollar för att avslöja vem det är. FBI kallas in och beslutar att bugga Marks telefoner. Nervös över detta ser sig Mark tvungen att berätta en välbevarad hemlighet för byrån, nämligen att det förekommer priskarteller i Lysinhandeln. Han blir erbjuden ett samarbete med FBI där han spelar in de möten som hålls och förser slutligen dem med så pass mycket material och bevis att ett tillslag kan göras. Men när det väl är dags att runda av det hela går det inte riktigt som Mark, hans advokater eller FBI tänkt sig. Mark har nämligen inte helt talat sanning och en lögn leder till en annan som leder till en tredje och så vidare.
Det intressanta med "The Informant!" är att det är tämligen omöjligt att förutse var historien ska ta vägen. Även om den är linjärt berättad är det gott om svängar och krökar så att man som tittare mest sitter förstummad och bara hänger med. Hur kunde det bli som det blev för Mark Whitacre? Det är svårt att förstå.
En lurig grej med filmen är den visuellt sett är svår att placera i tiden. Textskyltar meddelar att den utspelar sig på 90-talet, men musiken och det typsnitt som används i vinjetten och textskyltarna doftar 60-tal och karaktärernas utseende och visa tekniska attrialjer känns 70-tal. Matt Damon har "fulat till sig" ordentligt till rollen - lagt på sig ett 20-tal extra kilon, smyger runt i stora glasögon och en frisyr som känns direkt töntig. Såg folk ut så i början av 90-talet?
Allt detta gör filmen till en intressant upplevelse. Den är dock inte tillräckligt rolig för att klassas som en renodlad komedi. Jag sitter mest och tänker att filmen är en dramathriller, men landar slutligen i en svart och absurd komedi. Vissa scener lockar till skratt som när Mark börjar gå runt med inspelningsutrustning och är extremt övertydlig och ohemlig i sitt tal.
Vad jag saknar är möjligen en förklaring till Marks motiv. Mot slutet kommer en medicinsk förklaring till varför det blir som det blir, men det räcker inte riktigt. Å andra sidan är både karaktären och historien verklig så det går ju alltid att läsa på om man vill fördjupa sig.
Jag hade förväntat mig en mer skämtfylld film, men de absurda undertonerna kommer att stanna kvar länge.
En dag stormar han till sin chef och säger att en japansk konkurrent hört av sig och vet allting. Konkurrenten hävdar att de har en mullvad på ADM som saboterat Lysinframställningen och att han vill ha 10 miljoner dollar för att avslöja vem det är. FBI kallas in och beslutar att bugga Marks telefoner. Nervös över detta ser sig Mark tvungen att berätta en välbevarad hemlighet för byrån, nämligen att det förekommer priskarteller i Lysinhandeln. Han blir erbjuden ett samarbete med FBI där han spelar in de möten som hålls och förser slutligen dem med så pass mycket material och bevis att ett tillslag kan göras. Men när det väl är dags att runda av det hela går det inte riktigt som Mark, hans advokater eller FBI tänkt sig. Mark har nämligen inte helt talat sanning och en lögn leder till en annan som leder till en tredje och så vidare.
Det intressanta med "The Informant!" är att det är tämligen omöjligt att förutse var historien ska ta vägen. Även om den är linjärt berättad är det gott om svängar och krökar så att man som tittare mest sitter förstummad och bara hänger med. Hur kunde det bli som det blev för Mark Whitacre? Det är svårt att förstå.
En lurig grej med filmen är den visuellt sett är svår att placera i tiden. Textskyltar meddelar att den utspelar sig på 90-talet, men musiken och det typsnitt som används i vinjetten och textskyltarna doftar 60-tal och karaktärernas utseende och visa tekniska attrialjer känns 70-tal. Matt Damon har "fulat till sig" ordentligt till rollen - lagt på sig ett 20-tal extra kilon, smyger runt i stora glasögon och en frisyr som känns direkt töntig. Såg folk ut så i början av 90-talet?
Allt detta gör filmen till en intressant upplevelse. Den är dock inte tillräckligt rolig för att klassas som en renodlad komedi. Jag sitter mest och tänker att filmen är en dramathriller, men landar slutligen i en svart och absurd komedi. Vissa scener lockar till skratt som när Mark börjar gå runt med inspelningsutrustning och är extremt övertydlig och ohemlig i sitt tal.
Vad jag saknar är möjligen en förklaring till Marks motiv. Mot slutet kommer en medicinsk förklaring till varför det blir som det blir, men det räcker inte riktigt. Å andra sidan är både karaktären och historien verklig så det går ju alltid att läsa på om man vill fördjupa sig.
Jag hade förväntat mig en mer skämtfylld film, men de absurda undertonerna kommer att stanna kvar länge.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial finns fyra kortare bortklippta scener som i nästan alla fall hade gjort nytta i filmen. Men de funkar fint som någon slags extern fördjupning också.
En digital kopia finns även med.
En digital kopia finns även med.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Steven Soderbergh som bland annat ligger bakom "Ocean’s Eleven"-filmerna (där Matt Damon medverkar) och "Sex, lögner och videoband", vars titel jag travesterat i rubriken.
2. Det är mycket voice over från Matt Damon där han pratar om helt ovidkommande saker. Sättet detta vävs in i filmen vittnar om att Mark Whitacre hade otroliga koncentrationssvårigheter.
3. Filmen bygger på en dokumentärroman (tänk Gellert Tamas "Lasermannen") av journalisten Kurt Eichenwald. Boken beskrivs som en thriller, så det är ganska uppenbart att man skruvat till historien en smula till filmen.
2. Det är mycket voice over från Matt Damon där han pratar om helt ovidkommande saker. Sättet detta vävs in i filmen vittnar om att Mark Whitacre hade otroliga koncentrationssvårigheter.
3. Filmen bygger på en dokumentärroman (tänk Gellert Tamas "Lasermannen") av journalisten Kurt Eichenwald. Boken beskrivs som en thriller, så det är ganska uppenbart att man skruvat till historien en smula till filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Matt Damon (20)
Matt Damon (20)
